Job 8

Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

Şuahlı Bildat şöyle yanıtladı:

 Huru länge vill du hålla på med sådant tal  och låta din muns ord komma såsom en väldig storm?

“Ne zamana dek böyle konuşacaksın? Sözlerin sert rüzgar gibi.

 Skulle väl Gud kunna kränka rätten?  Kan den Allsmäktige kränka rättfärdigheten?

Tanrı adaleti saptırır mı, Her Şeye Gücü Yeten doğru olanı çarpıtır mı?

 Om dina barn hava syndat mot honom  och han gav dem i sina överträdelsers våld,

Oğulların ona karşı günah işlediyse, İsyanlarının cezasını vermiştir.

 så vet, att om du själv söker Gud  och beder till den Allsmäktige om misskund,

Ama sen gayretle Tanrı’yı arar, Her Şeye Gücü Yeten’e yalvarırsan,

 då, om du är ren och rättsinnig,  ja, då skall han vakna upp till din räddning  och upprätta din boning, så att du bor där i rättfärdighet;

Temiz ve doğruysan, O şimdi bile senin için kolları sıvayıp Seni hak ettiğin yere geri getirecektir.

 och så skall din första tid synas ringa,  då nu din sista tid har blivit så stor.

Başlangıcın küçük olsa da, Sonun büyük olacak.

 Ty fråga framfarna släkten,  och akta på vad fäderna hava utrönt

“Lütfen, önceki kuşaklara sor, Atalarının neler öğrendiğini iyice araştır.

 -- vi själva äro ju från i går och veta intet,  en skugga äro våra dagar på jorden;

Çünkü biz daha dün doğduk, bir şey bilmeyiz, Yeryüzündeki günlerimiz sadece bir gölge.

 men de skola undervisa dig och säga dig det,  ur sina hjärtan skola de hämta fram svar:

Onlar sana anlatıp öğretmeyecek, İçlerindeki sözleri dile getirmeyecek mi?

 »Icke kan röret växa högt, där marken ej är sank,  eller vassen skjuta i höjden, där vatten ej finnes?

“Bataklık olmayan yerde kamış biter mi? Susuz yerde saz büyür mü?

 Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd,  måste den då vissna, före allt annat gräs.

Henüz yeşilken, kesilmeden, Otlardan önce kururlar.

 Så går det alla som förgäta Gud;  den gudlöses hopp måste varda om intet.

Tanrı’yı unutan herkesin sonu böyledir, Tanrısız insanın umudu böyle yok olur.

 Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig  och hans förtröstan lik spindelns väv.

Onun güvendiği şey kırılır, Dayanağı ise bir örümcek ağıdır.

 Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd;  han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.

Örümcek ağına yaslanır, ama ağ çöker, Ona tutunur, ama ağ taşımaz.

 Lik en frodig planta växer han i solens sken,  ut över lustgården sträcka sig hans skott;

Tanrısızlar güneşte iyi sulanmış bitkiyi andırır, Dalları bahçenin üzerinden aşar;

 kring stenröset slingra sig hans rötter,  mellan stenarna bryter han sig fram.

Kökleri taş yığınına sarılır, Çakılların arasında yer aranır.

 Men när så Gud rycker bort honom från hans plats,  då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'

Ama yerinden sökülürse, Yeri, ‘Seni hiç görmedim’ diyerek onu yadsır.

 Ja, så går det med hans levnads fröjd,  och ur mullen få andra växa upp.»

İşte sevinci böyle son bulur, Yerinde başka bitkiler biter.

 Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig,  han håller ej heller de onda vid handen.

“Tanrı kusursuz insanı reddetmez, Kötülük edenlerin elinden tutmaz.

 Så bida då, till dess han fyller din mun med löje  och dina läppar med jubel.

O senin ağzını yine gülüşle, Dudaklarını sevinç haykırışıyla dolduracaktır.

 De som hata dig varda då höljda med skam,  och de ogudaktigas hyddor skola ej mer vara till.

Düşmanlarını utanç kaplayacak, Kötülerin çadırı yok olacaktır.”