Job 29

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

A i korero tonu a Hopa i tana pepeha, i mea,

 Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

Aue, me i rite ki nga marama o mua, ki nga ra i tiaki ai te Atua i ahau!

 då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

I tiaho mai ai tana rama ki toku matenga, a na tana whakamarama i haere ai ahau i te pouri:

 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,

Me i pera ano me ahau i nga ra o toku taiohitanga, i te mea nei kei runga to te Atua whakaaro puku i toku teneti;

 då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,

I te mea e noho ana ano te Kaha Rawa i ahau, a kei tetahi taha oku aku tamariki, kei tetahi taha;

 då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

I horoia ai oku takahanga ki te pata, a rere mai ana nga awa hinu ki ahau i roto i te kohatu!

 När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,

I toku haerenga atu ki te kuwaha ki te pa, a whakapai ana i te nohoanga moku i te waharoa,

 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.

Ka kite nga taitamariki i ahau, a piri ana ratou: whakatika ana nga koroheke, tu ana ki runga;

 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;

Mutu pu te korero a nga tino tangata, kua kopania te ringa ki o ratou mangai;

 furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.

Ngaro ana te reo o nga rangatira, piri ana o ratou arero ki o ratou ngao.

 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

No te rongonga hoki o te taringa i ahau manaaki ana i ahau; te kitenga o te kanohi i ahau, whakaae mai ana ki aku mahi:

 ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

No te mea naku i whakaora te rawakore i a ia e karanga ana, te pani me te tangata hoki kahore nei ona kaiawhina.

 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

I tau ki runga ki ahau te manaaki a te tangata e tata ana ki te whakangaromanga; harakoa ana i ahau te ngakau o te pouaru.

 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

I kakahuria e ahau te tika, a ko tera toku kakahu: e rite ana taku whakarite whakawa he koroka, he karauna.

 Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.

He kanohi ahau ki te matapo, he waewae ki te kopa.

 Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.

He matua ahau ki nga rawakore: a i ata rapua e ahau te tikanga o te totohe a te tangata kihai nei ahau i mohio.

 Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.

Wawahia ana e ahau nga kauae o te tangata kino, a takiritia mai ana e ahau tana mea pahua i roto i ona niho.

 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Katahi ahau ka mea, Tera ahau e mate i roto i toku ohanga; ka whakanuia oku ra kia rite ki te onepu te maha:

 Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.

Ko toku pakiaka tautoro tonu ki nga wai, a i te po tau ana te tomairangi ki runga ki toku peka:

 Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»

Ko toku kororia hou tonu i roto i ahau, a hoki ake ana te kaha o taku kopere i toku ringa.

 Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.

I whakarongo mai nga tangata ki ahau, i tatari, whakarongo puku ana ratou i ahau e whakatakoto whakaaro ana.

 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

I muri i aku kupu kore ake ratou i korero ano; maturuturu iho ana aku kupu ki runga ki a ratou.

 De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.

I taria mai ahau e ratou ano ko te ua; hamama mai ana o ratou mangai ano e tatari ana ki te ua o muri.

 När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Ka kata ahau ki a ratou, kihai i whakaponohia e ratou; kihai hoki ratou i whakataka i te marama o toku mata.

 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.

Naku to ratou ara i whiriwhiri, a noho ana ahau hei rangatira, noho ana hoki ahau ano he kingi i roto i te ope; i rite ahau ki te kaiwhakamarie o te hunga e tangi ana.