Job 29

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

Job nastavi svoju besjedu i reče:

 Ack att jag vore såsom i forna månader,  såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

"O, da mi je prošle proživjet' mjesece, dane one kad je Bog nada mnom bdio,

 då hans lykta sken över mitt huvud  och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

kad mi je nad glavom njegov sjao žižak a kroz mrak me svjetlo njegovo vodilo,

 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar,  då Guds huldhet vilade över min hydda,

kao u dane mojih zrelih jeseni kad s mojim stanom Bog prijateljevaše,

 då ännu den Allsmäktige var med mig  och mina barn stodo runt omkring mig,

kada uz mene još bijaše Svesilni i moji me okruživahu dječaci,

 då mina fötter badade i gräddmjölk  och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

kada mi se noge u mlijeku kupahu, a potokom ulja ključaše mi kamen!

 När jag då gick upp till porten i staden  och intog mitt säte på torget,

Kada sam na vrata gradska izlazio i svoju stolicu postavljao na trg,

 då drogo de unga sig undan vid min åsyn,  de gamla reste sig upp och blevo stående.

vidjevši me, sklanjali bi se mladići, starci bi ustavši stojeći ostali.

 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord  och lade handen på munnen;

Razgovor bi prekidali uglednici i usta bi svoja rukom zatvarali.

 furstarnas röst ljöd då dämpad,  och deras tunga lådde vid gommen.

Glavarima glas bi sasvim utihnuo, za nepce bi im se zalijepio jezik.

 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll,  och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

Tko god me slušao, blaženim me zvao, hvalilo me oko kad bi me vidjelo.

 ty jag räddade den betryckte som ropade,  och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

Jer, izbavljah bijednog kada je kukao i sirotu ostavljenu bez pomoći.

 Den olyckliges välsignelse kom då över mig,  och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

Na meni bješe blagoslov izgubljenih, srcu udovice ja veselje vraćah.

 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad;  rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

Pravdom se ja kao haljinom odjenuh, nepristranost bje mi plaštem i povezom.

 Ögon blev jag då åt den blinde,  och fötter var jag åt den halte.

Bjeh oči slijepcu i bjeh noge bogalju,

 Jag var då en fader för de fattiga,  och den okändes sak redde jag ut.

otac ubogima, zastupnik strancima.

 Jag krossade den orättfärdiges käkar  och ryckte rovet undan hans tänder.

Kršio sam zube čovjeku opaku, plijen sam čupao iz njegovih čeljusti.

 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö,  mina dagar skola bliva många såsom sanden.

Govorah: 'U svom ću izdahnuti gnijezdu, k'o palma, bezbrojne proživjevši dane.'

 Min rot ligger ju öppen för vatten,  och i min krona faller nattens dagg.

Korijenje se moje sve do vode pruža, na granama mojim odmara se rosa.

 Min ära bliver ständigt ny,  och min båge föryngras i min hand.»

Pomlađivat će se svagda slava moja i luk će mi se obnavljati u ruci.'

 Ja, på mig hörde man då och väntade,  man lyssnade under tystnad på mitt råd.

Slušali su željno što ću im kazati i šutjeli da od mene savjet čuju.

 Sedan jag hade talat, talade ingen annan;  såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

Na riječi mi ne bi ništa dometali i besjede su mi daždile po njima.

 De väntade på mig såsom på regn,  de iade upp sina munnar såsom efter vårregn.

Za mnom žudjeli su oni k'o za kišom, otvarali usta k'o za pljuskom ljetnim.

 När de misströstade, log jag emot dem,  och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

Osmijeh moj bijaše njima ohrabrenje; pazili su na vedrinu moga lica.

 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst;  jag tronade då såsom en konung i sin skara,  lik en man som har tröst för de sörjande.

Njima ja sam izabirao putove, kao poglavar ja sam ih predvodio, kao kralj među svojim kad je četama kao onaj koji tješi ojađene.