Job 19

Na ka whakautua e Hopa, ka mea,

Därefter tog Job till orda och sade:

Kia peha ake te roa o ta koutou whakaporearea i toku wairua, o ta koutou wawahi i ahau ki te kupu?

 Huru länge skolen I bedröva min själ  och krossa mig sönder med edra ord?

Ka tekau enei tawainga a koutou ki ahau, kahore o koutou whakama i a koutou ka aki tonu nei i ahau.

 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig  och kränkt mig utan all försyn.

Ki te mea ano hoki kua he ahau, kei ahau ano toku he e noho ana.

 Om så är, att jag verkligen har farit vilse,  då är förvillelsen min egen sak.

Ki te mea ka whakanui mai koutou i a koutou ki ahau, a ka kauwhau mai ki ahau i toku tawainga;

 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,  och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

Kia mohio koutou na te Atua ahau i whakaparori i taku take, he mea hao mai ahau nana ki tana kupenga.

 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt  och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

Nana, e tangi ana ahau i te mahi nanakia, heoi kahore ahau e whakarangona; e karanga awhina ana ahau, otiia kahore he whakawa.

 Se, jag klagar över våld, men får intet svar;  jag ropar, men får icke rätt.

Kua tutakina e ia toku ara, te puta ahau; tukua iho ana e ia te pouri ki oku ara.

 Min väg har han iat, så att jag ej kommer fram,  och över mina stigar breder han mörker.

Ko toku kororia huia atu ana e ia; tangohia ana e ia te karauna i toku mahunga.

 Min ära har han avklätt mig,  och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

Wawahia ana ahau e ia i nga taha katoa, a riro ana ahau; ko taku i tumanako atu ai huaranga atu ana e ia ano he rakau.

 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;  han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

Kua mura mai hoki tona riri ki ahau; e kiia ana ahau e ia ko tetahi o ona hoariri.

 Sin vrede låter han brinna mot mig  och aktar mig såsom sina ovänners like.

E haere huihui mai ana ana taua, e whakaneke ake ana i to ratou ara ki ahau, kei te whakapae i toku teneti i tetahi taha, i tetahi taha.

 Hans skaror draga samlade fram  och bereda sig väg till anfall mot mig;  de lägra sig runt omkring min hydda.

Kua meinga e ia oku teina kia matara atu i ahau; ko aku i mohio ai kua tangata ke ki ahau.

 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;  mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

Ko oku whanaunga, mutu pu ta ratou; ko oku hoa ake, kua wareware ratou ki ahau.

 Mina närmaste hava dragit sig undan,  och mina förtrogna hava förgätit mig.

Ko te hunga e noho ana i toku whare, me aku pononga wahine, kiia iho ahau e ratou he tangata ke; he tangata no nga whenua ahau ki ta ratou titiro mai.

 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;  en främmande man har jag blivit i deras ögon.

I karanga atu ahau ki taku pononga, heoi kihai ia i whakao mai; ahakoa e inoi ana toku mangai ki a ia.

 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;  ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

Ko toku ha tauhou ana ki taku wahine, me taku inoi hoki ki nga tamariki o te kopu o toku whaea.

 Min andedräkt är vidrig för min hustru,  jag väcker leda hos min moders barn.

Ko nga tamariki nonohi ano hoki, whakahawea mai ana ki ahau; ki te whakatika ahau, ka korero whakahe ratou moku.

 Till och med de små barnen visa mig förakt;  så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

E whakarihariha mai ana ki ahau oku takahoa katoa, a ko aku i aroha ai kua tahuri mai ki ahau.

 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med;  de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

Piri tonu toku iwi ki toku kiri, ki oku kikokiko, a ora ake oku, ko te kiri kau o oku niho.

 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;  knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

Tohungia mai ahau, tohungia mai ahau e koutou, e oku hoa; kua pa mai hoki te ringa o te Atua ki ahau.

 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,  då nu Guds hand så har hemsökt mig.

He aha koutou i tukino ai i ahau, i pera ai me te Atua, te makona koutou i oku kikokiko?

 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,  och aldrig bliva mätta av mitt kött?

Aue, me i tuhituhia aku kupu! Aue, me i taia ki te pukapuka!

 Ack att mina ord skreves upp,  ack att de bleve upptecknade i en bok,

Me i whaoa ki te kamaka, ki te pene rino, ki te mata, hei mea mo a mua noa atu!

 ja, bleve med ett stift av järn och med bly  för evig tid inpräglade i klippan!

Otiia e mohio ana ahau kei te ora toku kaihoko, a i nga wa i muri nei ka tu ia ki runga ki te whenua;

 Dock, jag vet att min förlossare lever,  och att han till slut skall stå fram över stoftet.

A ahakoa i muri i te paunga o toku kiri, ka titiro tonu ahau i roto i toku kikokiko ki te Atua:

 Och sedan denna min sargade hud är borta,  skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

E titiro ano ahau ki a ia, ahau nei ano; a ma oku kanohi e matakitaki, kahore ma o tetahi atu. Pau rawa oku whatumanawa i roto i ahau.

 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,  för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;  därefter trånar jag i mitt innersta.

Ki te ki koutou, Na, ta tatou hanga ki te tukino i a ia! kua kitea hoki te take o te mea i roto i ahau;

 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»  -- såsom vore skulden att finna hos mig --

Kia wehi koutou kei mate i te hoari; no te mea ko te whiunga ki te hoari kei roto i te riri, e mohio ai koutou he whakawa ano tenei.

 då mån I taga eder till vara för svärdet,  ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;  så mån I då besinna att en dom skall komma.