Job 30

But now they that are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to have set with the dogs of my flock.

 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Yea, whereto might the strength of their hands profit me, in whom old age was perished?

 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?

For want and famine they were solitary; fleeing into the wilderness in former time desolate and waste.

 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.

Who cut up mallows by the bushes, and juniper roots for their meat.

 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.

They were driven forth from among men, (they cried after them as after a thief;)

 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

To dwell in the clifts of the valleys, in caves of the earth, and in the rocks.

 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Among the bushes they brayed; under the nettles they were gathered together.

 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,

They were children of fools, yea, children of base men: they were viler than the earth.

 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.

And now am I their song, yea, I am their byword.

 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;

They abhor me, they flee far from me, and spare not to spit in my face.

 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.

Because he hath loosed my cord, and afflicted me, they have also let loose the bridle before me.

 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.

Upon my right hand rise the youth; they push away my feet, and they raise up against me the ways of their destruction.

 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

They mar my path, they set forward my calamity, they have no helper.

 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.

They came upon me as a wide breaking in of waters: in the desolation they rolled themselves upon me.

 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.

Terrors are turned upon me: they pursue my soul as the wind: and my welfare passeth away as a cloud.

 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

And now my soul is poured out upon me; the days of affliction have taken hold upon me.

 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.

My bones are pierced in me in the night season: and my sinews take no rest.

 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

By the great force of my disease is my garment changed: it bindeth me about as the collar of my coat.

 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

He hath cast me into the mire, and I am become like dust and ashes.

 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.

I cry unto thee, and thou dost not hear me: I stand up, and thou regardest me not.

 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.

Thou art become cruel to me: with thy strong hand thou opposest thyself against me.

 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.

Thou liftest me up to the wind; thou causest me to ride upon it, and dissolvest my substance.

 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

For I know that thou wilt bring me to death, and to the house appointed for all living.

 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.

Howbeit he will not stretch out his hand to the grave, though they cry in his destruction.

 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Did not I weep for him that was in trouble? was not my soul grieved for the poor?

 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?

When I looked for good, then evil came unto me: and when I waited for light, there came darkness.

 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.

My bowels boiled, and rested not: the days of affliction prevented me.

 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.

I went mourning without the sun: I stood up, and I cried in the congregation.

 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.

I am a brother to dragons, and a companion to owls.

 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.

My skin is black upon me, and my bones are burned with heat.

 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.

My harp also is turned to mourning, and my organ into the voice of them that weep.

 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.