Job 19

Därefter tog Job till orda och sade:

Da tok Job til orde og sa:

 Huru länge skolen I bedröva min själ  och krossa mig sönder med edra ord?

Hvor lenge vil I bedrøve min sjel og knuse mig med ord?

 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig  och kränkt mig utan all försyn.

Det er nu tiende gang I håner mig og ikke skammer eder ved å krenke mig.

 Om så är, att jag verkligen har farit vilse,  då är förvillelsen min egen sak.

Har jeg virkelig faret vill, da blir min villfarelse min egen sak.

 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,  och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

Vil I virkelig ophøie eder over mig og vise mig at min vanære har rammet mig med rette?

 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt  och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

Så vit da at Gud har gjort mig urett og satt sitt garn omkring mig!

 Se, jag klagar över våld, men får intet svar;  jag ropar, men får icke rätt.

Se, jeg roper: Vold! - men jeg får intet svar; jeg skriker om hjelp, men det er ingen rett å få.

 Min väg har han iat, så att jag ej kommer fram,  och över mina stigar breder han mörker.

Min vei har han stengt, så jeg ikke kommer frem, og over mine stier legger han mørke.

 Min ära har han avklätt mig,  och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

Min ære har han avklædd mig og tatt bort kronen fra mitt hode.

 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;  han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

Han bryter mig ned på alle kanter, så jeg går til grunne, og han rykker op mitt håp som et tre.

 Sin vrede låter han brinna mot mig  och aktar mig såsom sina ovänners like.

Han lar sin vrede brenne mot mig og akter mig som sin fiende.

 Hans skaror draga samlade fram  och bereda sig väg till anfall mot mig;  de lägra sig runt omkring min hydda.

Hans hærflokker kommer alle sammen og rydder sig vei mot mig, og de leirer sig rundt om mitt telt.

 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;  mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

Mine brødre har han drevet langt bort fra mig, og mine kjenninger er blitt aldeles fremmede for mig.

 Mina närmaste hava dragit sig undan,  och mina förtrogna hava förgätit mig.

Mine nærmeste holder sig borte, og mine kjente har glemt mig.

 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;  en främmande man har jag blivit i deras ögon.

Mine husfolk og mine tjenestepiker akter mig for en fremmed; jeg er en utlending i deres øine.

 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;  ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

Kaller jeg på min tjener, så svarer han ikke; med egen munn må jeg bønnfalle ham.

 Min andedräkt är vidrig för min hustru,  jag väcker leda hos min moders barn.

Min ånde er motbydelig for min hustru, og min vonde lukt for min mors sønner.

 Till och med de små barnen visa mig förakt;  så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

Endog barn forakter mig; vil jeg reise mig, så taler de mot mig.

 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med;  de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

Alle mine nærmeste venner avskyr mig, og de jeg elsket, har vendt sig mot mig.

 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;  knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

Mine ben trenger ut gjennem min hud og mitt kjøtt, og bare tannhinnen er ennu urørt på mig.

 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,  då nu Guds hand så har hemsökt mig.

Forbarm eder, forbarm eder over mig, I mine venner! For Guds hånd har rørt ved mig.

 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,  och aldrig bliva mätta av mitt kött?

Hvorfor forfølger I mig likesom Gud og blir ikke mette av mitt kjøtt?

 Ack att mina ord skreves upp,  ack att de bleve upptecknade i en bok,

Men gid mine ord måtte bli opskrevet! Gid de måtte bli optegnet i en bok,

 ja, bleve med ett stift av järn och med bly  för evig tid inpräglade i klippan!

ja, med jerngriffel og bly for evig bli hugget inn i sten!

 Dock, jag vet att min förlossare lever,  och att han till slut skall stå fram över stoftet.

Men jeg - jeg vet min gjenløser lever, og som den siste skal han stå frem på støvet.

 Och sedan denna min sargade hud är borta,  skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

Og efterat denne min hud er blitt ødelagt, skal jeg ut fra mitt kjød skue Gud,

 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,  för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;  därefter trånar jag i mitt innersta.

han som jeg skal skue, mig til gode, han som mine øine skal se og ikke nogen fremmed - mine nyrer tæres bort i mitt liv.

 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»  -- såsom vore skulden att finna hos mig --

Når I sier: Hvor vi skal forfølge ham! - I har jo funnet skylden hos mig -

 då mån I taga eder till vara för svärdet,  ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;  så mån I då besinna att en dom skall komma.

så frykt for sverdet! For vrede er en synd som er hjemfalt til sverd. Dette sier jeg forat I skal tenke på at det kommer en dom.