Job 30

"A sada, gle, podruguju se mnome ljudi po ljetima mlađi od mene kojih oce ne bih bio metnuo ni s ovčarskim psima stada svojega.

 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Ta što će mi jakost ruku njihovih kad im muževna ponestane snaga ispijena glađu i oskudicom.

 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?

Glodali su u pustinji korijenje i čestar opustjelih ruševina.

 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.

Lobodu su i s grmlja lišće brali, kao kruh jeli korijenje žukino.

 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.

Od društva ljudskog oni su prognani, za njima viču k'o za lopovima.

 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

Živjeli su po strašnim jarugama, po spiljama i u raspuklinama.

 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Urlik im se iz šikarja dizao; po trnjacima ležahu stisnuti.

 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,

Sinovi bezvrijednih, soj bezimenih, bičevima su iz zemlje prognani.

 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.

Rugalicom sam postao takvima i njima sada služim kao priča!

 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;

Gnušaju me se i bježe od mene, ne ustežu se pljunut' mi u lice.

 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.

I jer On luk mi slomi i satrije me, iz usta svojih izbaciše uzdu.

 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.

S desne moje strane rulja ustaje, noge moje u bijeg oni tjeraju, put propasti prema meni nasiplju.

 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

Stazu mi ruše da bi me satrli, napadaju i ne brani im nitko,

 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.

prolomom oni širokim naviru i kotrljaju se poput oluje.

 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.

Strahote sve se okreću na mene, mojeg ugleda kao vjetra nesta, poput oblaka iščeznu spasenje.

 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

Duša se moja rasipa u meni, dani nevolje na me se srušili.

 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.

Noću probada bolest kosti moje, ne počivaju boli što me glođu.

 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

Muka mi je i halju nagrdila i stegla me k'o ovratnik odjeće.

 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

U blato me je oborila dolje, gle, postao sam k'o prah i pepeo.

 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.

K Tebi vičem, al' Ti ne odgovaraš; pred Tobom stojim, al' Ti i ne mariš.

 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.

Prema meni postao si okrutan; rukom preteškom na me se obaraš.

 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.

U vihor me dižeš, nosiš me njime, u vrtlogu me olujnom kovitlaš.

 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

Da, znadem da si me smrti predao, saborištu zajedničkom svih živih.

 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.

Al' ne pruža li ruku utopljenik, ne viče li kad padne u nevolju?

 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

Ne zaplakah li nad nevoljnicima, ne sažalje mi duša siromaha?

 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?

Sreći se nadah, a dođe nesreća; svjetlost čekah, a gle, zavi me tama.

 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.

Utroba vri u meni bez prestanka, svaki dan nove patnje mi donosi.

 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.

Smrknut idem, al' nitko me ne tješi; ustajem u zboru - da bih kriknuo.

 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.

Sa šakalima sam se zbratimio i nojevima postao sam drugom.

 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.

Na meni sva je koža pocrnjela, i kosti mi je sažgala ognjica.

 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.

Tužaljka mi je ugodila harfu, svirala mi glas narikača ima.

 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.