Job 3

Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

[] Sonunda Eyüp ağzını açtı ve doğduğu güne lanet edip şöyle dedi:

Job tog till orda och sade:

[] Sonunda Eyüp ağzını açtı ve doğduğu güne lanet edip şöyle dedi:

 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes,  och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

“Doğduğum gün yok olsun, ‘Bir oğul doğdu’ denen gece yok olsun!

 Må den dagen vändas i mörker,  må Gud i höjden ej fråga efter den  och intet dagsljus lysa däröver.

Karanlığa bürünsün o gün, Yüce Tanrı onunla ilgilenmesin, Üzerine ışık doğmasın.

 Mörkret och dödsskuggan börde den åter,  molnen lägre sig över den;  förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

Karanlık ve ölüm gölgesi sahip çıksın o güne, Bulut çöksün üzerine; Işığını karanlık söndürsün.

 Den natten må gripas av tjockaste mörker;  ej må den få fröjda sig bland årets dagar,  intet rum må den finna inom månadernas krets.

Zifiri karanlık yutsun o geceyi, Yılın günleri arasında sayılmasın, Aylardan hiçbirine girmesin.

 Ja, ofruktsam blive den natten,  aldrig höje sig jubel under den.

Kısır olsun o gece, Sevinç sesi duyulmasın içinde.

 Må den förbannas av dem som besvärja dagar,  av dem som förmå mana upp Leviatan.

Günleri lanetleyenler, Livyatan’ı uyandırmaya hazır olanlar, O günü lanetlesin.

 Må dess grynings stjärnor förmörkas,  efter ljus må den bida, utan att det kommer,  morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

Akşamının yıldızları kararsın, Boş yere aydınlığı beklesin, Tan atışını görmesin.

 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv,  ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

Çünkü sıkıntı yüzü görmemem için Anamın rahminin kapılarını üstüme kapamadı.

 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet,  förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

“Neden doğarken ölmedim, Rahimden çıkarken son soluğumu vermedim?

 Varför funnos knän mig till mötes,  och varför bröst, där jag fick di?

Neden beni dizler, Emeyim diye memeler karşıladı?

 Hade så icke skett, låge jag nu i ro,  jag finge då sova, jag njöte då min vila,

Çünkü şimdi huzur içinde yatmış, Uyuyup dinlenmiş olurdum;

 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet,  män som byggde sig palatslika gravar,

Yaptırdıkları kentler şimdi viran olan Dünya kralları ve danışmanlarıyla birlikte,

 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld  och hade sina hus uppfyllda av silver;

Evlerini gümüşle dolduran Altın sahibi önderlerle birlikte.

 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster,  lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

Neden düşük bir çocuk gibi, Gün yüzü görmemiş yavrular gibi toprağa gömülmedim?

 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa,  där få de uttröttade komma till vila;

Orada kötüler kargaşayı bırakır, Yorgunlar rahat eder.

 där hava alla fångar fått ro,  de höra där ingen pådrivares röst.

Tutsaklar huzur içinde yaşar, Angaryacının sesini duymazlar.

 Små och stora äro där varandra lika,  trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

Küçük de büyük de oradadır, Köle efendisinden özgürdür.

 Varför skulle den olycklige skåda ljuset?  Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

“Niçin sıkıntı çekenlere ışık, Acı içindekilere yaşam verilir?

 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer,  och spana därefter mer än efter någon skatt,

[] Oysa onlar gelmeyen ölümü özler, Onu define arar gibi ararlar;

 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel --  och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

Mezara kavuşunca Neşeden coşar, sevinç bulurlar.

 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker,  åt en man så kringstängd av Gud?

Neden yaşam verilir nereye gideceğini bilmeyen insana, Çevresini Tanrı’nın çitle çevirdiği kişiye?

 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd,  och såsom vatten strömma mina klagorop.

Çünkü iniltim ekmekten önce geliyor, Su gibi dökülmekte feryadım.

 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu,  och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

Korktuğum, Çekindiğim başıma geldi.

 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila;  ångest kommer över mig.

Huzur yok, sükûnet yok, rahat yok, Yalnız kargaşa var.”