Job 4

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Temanlı Elifaz şöyle yanıtladı:

 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?

“Biri sana bir şey söylemeye çalışsa gücenir misin? Kim konuşmadan durabilir?

 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;

Evet, pek çoklarına sen ders verdin, Zayıf elleri güçlendirdin,

 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.

Tökezleyeni senin sözlerin ayakta tuttu, Titreyen dizleri sen pekiştirdin.

 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Ama şimdi senin başına gelince gücüne gidiyor, Sana dokununca yılgınlığa düşüyorsun.

 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Senin güvendiğin Tanrı’dan korkun değil mi, Umudun kusursuz yaşamında değil mi?

 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?

“Düşün biraz: Hangi suçsuz yok oldu, Nerede doğrular yıkıma uğradı?

 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Benim gördüğüm kadarıyla, fesat sürenler, Kötülük tohumu ekenler ektiklerini biçiyor.

 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Tanrı’nın soluğuyla yok oluyor, Öfkesinin rüzgarıyla tükeniyorlar.

 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;

Aslanın kükremesi, homurtusu kesildi, Dişleri kırıldı genç aslanların.

 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Aslan av bulamadığı için yok oluyor, Dişi aslanın yavruları dağılıyor.

 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,

“Bir söz gizlice erişti bana, Fısıltısı kulağıma ulaştı.

 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,

Gece rüyaların doğurduğu düşünceler içinde, İnsanları ağır uyku bastığı zaman,

 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Beni dehşet ve titreme aldı, Bütün kemiklerimi sarstı.

 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.

Önümden bir ruh geçti, Tüylerim ürperdi.

 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:

Durdu, ama ne olduğunu seçemedim. Bir suret duruyordu gözümün önünde, Çıt çıkmazken bir ses duydum:

 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?

‘Tanrı karşısında insan doğru olabilir mi? Kendisini yaratanın karşısında temiz çıkabilir mi?

 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Bakın, Tanrı kullarına güvenmez, Meleklerinde hata bulur da,

 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;

Çamur evlerde oturanlara, Mayası toprak olanlara, Güveden kolay ezilenlere mi güvenir?

 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Ömürleri sabahtan akşama varmaz, Kimse farkına varmadan sonsuza dek yok olurlar.

 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»

İçlerindeki çadır ipleri çekilince, Bilgelikten yoksun olarak ölüp giderler.’