Job 30

 Och nu le de åt mig,  människor som äro yngre till åren än jag,  män vilkas fäder jag aktade ringa,  ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
Но сега ми се подсмиват по-младите на дни от мен, чиито бащи аз бих отхвърлил на стадото си с кучетата да поставя.
 Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp,  dessa människor som sakna all manlig kraft?
Наистина, за какво ми е силата на ръцете им, в които зрелостта загива?
 Utmärglade äro de ju av brist och svält;  de gnaga sin föda av torra öknen,  som redan i förväg är öde och ödslig.
Те са измършавели от недоимък и глад и гризат корените на безводната земя, отпреди във пустош и опустошение,
 Saltörter plocka de där bland snåren,  och ginströtter är vad de hava till mat.
между храстите те късат слез и корени на хвойна им е хлябът.
 Ur människors samkväm drives de ut,  man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
Те бяха изгонени от обществото и викаха по тях като крадец.
 I gruvliga klyftor måste de bo,  i hålor under jorden och i bergens skrevor.
Живееха в ужасни долини, в дупки на земята и скалите.
 Bland snåren häva de upp sitt tjut,  under nässlor ligga de skockade,
Ревяха между храстите и се събираха под тръни.
 en avföda av dårar och ärelöst folk,  utjagade ur landet med hugg och slag.
Синове на безумни и синове на безименни, те бяха изгонени с бич от земята.
 Och för sådana har jag nu blivit en visa,  de hava mig till ämne för sitt tal;
А сега аз им станах подигравателна песен, да, станах им за приказка.
 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig,  de hava ej försyn för att spotta åt mig.
Те се отвращават от мен, държат се далеч от мен, не се свенят да плюят на лицето ми.
 Nej, mig till plåga, lossa de alla band,  alla tyglar kasta de av inför mig.
Понеже Бог развързал е въжетата на шатрата и ме е унижил, и те са се разюздали пред мен.
 Invid min högra sida upphäver sig ynglet;  mina fötter vilja de stöta undan.  De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
Отдясно ми надигат се изчадия, краката ми изблъскват и гибелните си пътеки против мен прокарват.
 Stigen framför mig hava de rivit upp.  De göra sitt bästa till att fördärva mig,  de som dock själva äro hjälplösa.
Разбиват пътя ми, злощастието ми увеличават без помощник.
 Såsom genom en bred rämna bryta de in;  de vältra sig fram under murarnas brak.
Идват като през широк пролом, опустошително връхлитат.
 Förskräckelser välvas ned över mig.  Såsom en storm bortrycka de min ära,  och såsom ett moln har min välfärd farit bort.
Ужаси насочват се към мен, достойнството ми гонят като вятър и благополучието ми премина като облак.
 Och nu utgjuter sig min själ inom mig,  eländesdagar hålla mig fast.
И сега душата ми излива се във мен, постигнаха ме скръбни дни.
 Natten bortfräter benen i min kropp,  och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
Нощта пронизва костите ми в мен и болки ме разяждат, не престават.
 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt,  såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
С голяма сила дрехата ми се изменя, стяга ме като яката на хитона ми.
 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt,  och själv är jag nu lik stoft och aska.
В калта ме е захвърлил и аз съм станал като прах и пепел.
 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke;  jag står här, men de bespejar mig allenast.
Викам към Теб, но не ми отговаряш, стоя, и ме забелязваш.
 Du förvandlas för mig till en grym fiende,  med din starka hand ansätter du mig.
Превърнал си се във жесток към мен, със силната Си ръка ме преследваш.
 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän,  och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
Издигаш ме да яздя вятъра, в гърма на бурята ме разпиляваш —
 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden,  till den boning dit allt levande församlas.
защото зная, че ще ме докараш до смъртта и до дома, определен за всички живи.
 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen,  ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
Но в падането си човек не простира ли ръка и в бедствието си не вика ли?
 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar,  och ömkade sig min själ ej över den fattige?
Аз не плаках ли за онзи, който беше в тежки дни, и душата ми не се ли наскърби за сиромаха?
 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom;  jag hoppades på ljus, men mörker kom.
Добро очаквах — зло дойде; и чаках светлина, но дойде мрак.
 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro,  eländesdagar hava ju mött mig.
Врят вътрешностите ми, не почиват; постигнаха ме скръбни дни.
 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen;  mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Вървя скърбящ, без слънце; в събранието ставам, викам.
 En broder har jag blivit till schakalerna,  och en frände är jag vorden till strutsarna.
На чакалите аз станах брат и на камилоптиците — другар.
 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött,  benen i min kropp äro förbrända av hetta.
Кожата ми почерня на мен и костите ми изгарят от огън.
 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt,  mina pipors klang i högljudd gråt.
Арфата ми стана на ридание и флейтата ми — глас на оплаквачи.