Job 19

Därefter tog Job till orda och sade:

فَأَجَابَ أَيُّوبُ وَقَالَ:

 Huru länge skolen I bedröva min själ  och krossa mig sönder med edra ord?

«حَتَّى مَتَى تُعَذِّبُونَ نَفْسِي وَتَسْحَقُونَنِي بِالْكَلاَمِ؟

 Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig  och kränkt mig utan all försyn.

هذِهِ عَشَرَ مَرَّاتٍ أَخْزَيْتُمُونِي. لَمْ تَخْجَلُوا مِنْ أَنْ تَحْكِرُونِي.

 Om så är, att jag verkligen har farit vilse,  då är förvillelsen min egen sak.

وَهَبْنِي ضَلَلْتُ حَقًّا. عَلَيَّ تَسْتَقِرُّ ضَلاَلَتِي!

 Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig,  och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

إِنْ كُنْتُمْ بِالْحَقِّ تَسْتَكْبِرُونَ عَلَيَّ، فَثَبِّتُوا عَلَيَّ عَارِي.

 så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt  och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

فَاعْلَمُوا إِذًا أَنَّ اللهَ قَدْ عَوَّجَنِي، وَلَفَّ عَلَيَّ أُحْبُولَتَهُ.

 Se, jag klagar över våld, men får intet svar;  jag ropar, men får icke rätt.

هَا إِنِّي أَصْرُخُ ظُلْمًا فَلاَ أُسْتَجَابُ. أَدْعُو وَلَيْسَ حُكْمٌ.

 Min väg har han iat, så att jag ej kommer fram,  och över mina stigar breder han mörker.

قَدْ حَوَّطَ طَرِيقِي فَلاَ أَعْبُرُ، وَعَلَى سُبُلِي جَعَلَ ظَلاَمًا.

 Min ära har han avklätt mig,  och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

أَزَالَ عَنِّي كَرَامَتِي وَنَزَعَ تَاجَ رَأْسِي.

 Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås;  han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

هَدَمَنِي مِنْ كُلِّ جِهَةٍ فَذَهَبْتُ، وَقَلَعَ مِثْلَ شَجَرَةٍ رَجَائِي،

 Sin vrede låter han brinna mot mig  och aktar mig såsom sina ovänners like.

وَأَضْرَمَ عَلَيَّ غَضَبَهُ، وَحَسِبَنِي كَأَعْدَائِهِ.

 Hans skaror draga samlade fram  och bereda sig väg till anfall mot mig;  de lägra sig runt omkring min hydda.

مَعًا جَاءَتْ غُزَاتُهُ، وَأَعَدُّوا عَلَيَّ طَرِيقَهُمْ، وَحَلُّوا حَوْلَ خَيْمَتِي.

 Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder;  mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

قَدْ أَبْعَدَ عَنِّي إِخْوَتِي، وَمَعَارِفِي زَاغُوا عَنِّي.

 Mina närmaste hava dragit sig undan,  och mina förtrogna hava förgätit mig.

أَقَارِبِي قَدْ خَذَلُونِي، وَالَّذِينَ عَرَفُونِي نَسُونِي.

 Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling;  en främmande man har jag blivit i deras ögon.

نُزَلاَءُ بَيْتِي وَإِمَائِي يَحْسِبُونَنِي أَجْنَبِيًّا. صِرْتُ فِي أَعْيُنِهِمْ غَرِيبًا.

 Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke;  ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

عَبْدِي دَعَوْتُ فَلَمْ يُجِبْ. بِفَمِي تَضَرَّعْتُ إِلَيْهِ.

 Min andedräkt är vidrig för min hustru,  jag väcker leda hos min moders barn.

نَكْهَتِي مَكْرُوهَةٌ عِنْدَ امْرَأَتِي، وَخَمَمْتُ عِنْدَ أَبْنَاءِ أَحْشَائِي.

 Till och med de små barnen visa mig förakt;  så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

اَلأَوْلاَدُ أَيْضًا قَدْ رَذَلُونِي. إِذَا قُمْتُ يَتَكَلَّمُونَ عَلَيَّ.

 Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med;  de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

كَرِهَنِي كُلُّ رِجَالِي، وَالَّذِينَ أَحْبَبْتُهُمُ انْقَلَبُوا عَلَيَّ.

 Benen i min kropp tränga ut i hud och hull;  knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

عَظْمِي قَدْ لَصِقَ بِجِلْدِي وَلَحْمِي، وَنَجَوْتُ بِجِلْدِ أَسْنَانِي.

 Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner,  då nu Guds hand så har hemsökt mig.

تَرَاءَفُوا، تَرَاءَفُوا أَنْتُمْ عَلَيَّ يَا أَصْحَابِي، لأَنَّ يَدَ اللهِ قَدْ مَسَّتْنِي.

 Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud,  och aldrig bliva mätta av mitt kött?

لِمَاذَا تُطَارِدُونَنِي كَمَا اللهُ، وَلاَ تَشْبَعُونَ مِنْ لَحْمِي؟

 Ack att mina ord skreves upp,  ack att de bleve upptecknade i en bok,

«لَيْتَ كَلِمَاتِي الآنَ تُكْتَبُ. يَا لَيْتَهَا رُسِمَتْ فِي سِفْرٍ،

 ja, bleve med ett stift av järn och med bly  för evig tid inpräglade i klippan!

وَنُقِرَتْ إِلَى الأَبَدِ فِي الصَّخْرِ بِقَلَمِ حَدِيدٍ وَبِرَصَاصٍ.

 Dock, jag vet att min förlossare lever,  och att han till slut skall stå fram över stoftet.

أَمَّا أَنَا فَقَدْ عَلِمْتُ أَنَّ وَلِيِّي حَيٌّ، وَالآخِرَ عَلَى الأَرْضِ يَقُومُ،

 Och sedan denna min sargade hud är borta,  skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

وَبَعْدَ أَنْ يُفْنَى جِلْدِي هذَا، وَبِدُونِ جَسَدِي أَرَى اللهَ.

 Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp,  för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling;  därefter trånar jag i mitt innersta.

الَّذِي أَرَاهُ أَنَا لِنَفْسِي، وَعَيْنَايَ تَنْظُرَانِ وَلَيْسَ آخَرُ. إِلَى ذلِكَ تَتُوقُ كُلْيَتَايَ فِي جَوْفِي.

 Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!»  -- såsom vore skulden att finna hos mig --

فَإِنَّكُمْ تَقُولُونَ: لِمَاذَا نُطَارِدُهُ؟ وَالْكَلاَمُ الأَصْلِيُّ يُوجَدُ عِنْدِي.

 då mån I taga eder till vara för svärdet,  ty vreden hör till de synder som straffas med svärd;  så mån I då besinna att en dom skall komma.

خَافُوا عَلَى أَنْفُسِكُمْ مِنَ السَّيْفِ، لأَنَّ الْغَيْظَ مِنْ آثَامِ السَّيْفِ. لِكَيْ تَعْلَمُوا مَا هُوَ الْقَضَاءُ».