Job 4

ויען אליפז התימני ויאמר׃

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

הנסה דבר אליך תלאה ועצר במלין מי יוכל׃

 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?

הנה יסרת רבים וידים רפות תחזק׃

 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;

כושל יקימון מליך וברכים כרעות תאמץ׃

 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.

כי עתה תבוא אליך ותלא תגע עדיך ותבהל׃

 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.

הלא יראתך כסלתך תקותך ותם דרכיך׃

 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

זכר נא מי הוא נקי אבד ואיפה ישרים נכחדו׃

 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?

כאשר ראיתי חרשי און וזרעי עמל יקצרהו׃

 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;

מנשמת אלוה יאבדו ומרוח אפו יכלו׃

 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

שאגת אריה וקול שחל ושני כפירים נתעו׃

 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;

ליש אבד מבלי טרף ובני לביא יתפרדו׃

 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.

ואלי דבר יגנב ותקח אזני שמץ מנהו׃

 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,

בשעפים מחזינות לילה בנפל תרדמה על אנשים׃

 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,

פחד קראני ורעדה ורב עצמותי הפחיד׃

 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

ורוח על פני יחלף תסמר שערת בשרי׃

 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.

יעמד ולא אכיר מראהו תמונה לנגד עיני דממה וקול אשמע׃

 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:

האנוש מאלוה יצדק אם מעשהו יטהר גבר׃

 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?

הן בעבדיו לא יאמין ובמלאכיו ישים תהלה׃

 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

אף שכני בתי חמר אשר בעפר יסודם ידכאום לפני עש׃

 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;

מבקר לערב יכתו מבלי משים לנצח יאבדו׃

 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

הלא נסע יתרם בם ימותו ולא בחכמה׃

 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»