Job 4

Så tog Temaniten Elifaz til Orde og sagde:

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Ærgrer det dig, om man taler til dig? Men hvem kan her være tavs?

 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Du har selv talt mange til Rette og styrket de slappe Hænder,

 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;

dine Ord holdt den segnende oppe, vaklende Knæ gav du Kraft.

 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.

Men nu det gælder dig selv, så taber du Modet, nu det rammer dig selv, er du slaget af Skræk!

 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Er ikke din Gudsfrygt din Tillid, din fromme Færd dit Håb?

 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Tænk efter! Hvem gik uskyldig til Grunde, hvor gik retsindige under?

 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?

Men det har jeg set: Hvo Uret pløjer og sår Fortræd, de høster det selv.

 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;

For Guds Ånd går de til Grunde, for hans Vredes Pust går de til.

 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Løvens Brøl og Vilddyrets Glam Ungløvernes Tænder slås ud;

 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;

Løven omkommer af Mangel på Rov, og Løveungerne spredes.

 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Der sneg sig til mig et Ord mit Øre opfanged dets Hvisken

 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,

i Nattesynernes Tanker, da Dvale sank over Mennesker;

 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,

Angst og Skælven kom over mig, alle mine Ledemod skjalv;

 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

et Pust strøg over mit Ansigt, Hårene rejste sig på min Krop.

 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.

Så stod det stille! Jeg sansed ikke, hvordan det så ud; en Skikkelse stod for mit Øje, jeg hørte en hviskende Stemme:

 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:

"Har et Menneske Ret for Gud, mon en Mand er ren for sin Skaber?

 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?

End ikke sine Tjenere tror han, hos sine Engle finder han Fejl,

 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

endsige hos dem, der bor i en Hytte af Ler og har deres Grundvold i Støvet!

 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;

De knuses ligesom Møl, imellem Morgen og Aften, de sønderslås uden at ænses, for evigt går de til Grunde.

 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Rives ej deres Teltreb ud? De dør, men ikke i Visdom."

 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»