Job 3

Derefter oplod Job sin Mund og forbandede sin Dag,

Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

og Job tog til Orde og sagde:

Job tog till orda och sade:

Bort med den Dag, jeg fødtes, den Nat, der sagde: "Se, en Dreng!"

 Må den dag utplånas, på vilken jag föddes,  och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

Denne Dag vorde Mørke, Gud deroppe spørge ej om den, over den stråle ej Lyset frem!

 Må den dagen vändas i mörker,  må Gud i höjden ej fråga efter den  och intet dagsljus lysa däröver.

Mulm og Mørke løse den ind, Tåge lægge sig over den, Formørkelser skræmme den!

 Mörkret och dödsskuggan börde den åter,  molnen lägre sig över den;  förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

Mørket tage den Nat, den høre ej hjemme blandt Årets Dage, den komme ikke i Måneders Tal!

 Den natten må gripas av tjockaste mörker;  ej må den få fröjda sig bland årets dagar,  intet rum må den finna inom månadernas krets.

Ja, denne Nat vorde gold, der lyde ej Jubel i den!

 Ja, ofruktsam blive den natten,  aldrig höje sig jubel under den.

De, der besværger Dage, forbande den, de, der har lært at hidse Livjatan";

 Må den förbannas av dem som besvärja dagar,  av dem som förmå mana upp Leviatan.

dens Morgenstjerner formørkes, den bie forgæves på Lys, den skue ej Morgenrødens Øjenlåg,

 Må dess grynings stjärnor förmörkas,  efter ljus må den bida, utan att det kommer,  morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

fordi den ej lukked mig Moderlivets Døre og skjulte Kvide for mit Blik!

 eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv,  ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

Hvi døde jeg ikke i Moders Liv eller udånded straks fra Moders Skød?

 Varför fick jag ej dö strax i modersskötet,  förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

Hvorfor var der Knæ til at tage imod mig, hvorfor var der Bryster at die?

 Varför funnos knän mig till mötes,  och varför bröst, där jag fick di?

Så havde jeg nu ligget og hvilet, så havde jeg slumret i Fred

 Hade så icke skett, låge jag nu i ro,  jag finge då sova, jag njöte då min vila,

blandt Konger og Jordens Styrere, der bygged sig Gravpaladser,

 vid sidan av konungar och rådsherrar i landet,  män som byggde sig palatslika gravar,

blandt Fyrster, rige på Guld, som fyldte deres Huse med Sølv.

 ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld  och hade sina hus uppfyllda av silver;

Eller var jeg dog som et nedgravet Foster. som Børn, der ikke fik Lyset at se!

 eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster,  lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

Der larmer de gudløse ikke mer, der hviler de trætte ud,

 Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa,  där få de uttröttade komma till vila;

alle de fangne har Ro, de hører ej Fogedens Røst;

 där hava alla fångar fått ro,  de höra där ingen pådrivares röst.

små og store er lige der og Trællen fri for sin Herre.

 Små och stora äro där varandra lika,  trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

Hvi giver Gud de lidende Lys, de bittert sørgende Liv,

 Varför skulle den olycklige skåda ljuset?  Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

dem, som bier forgæves på Døden, graver derefter som efter Skatte,

 åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer,  och spana därefter mer än efter någon skatt,

som glæder sig til en Stenhøj, jubler, når de finder deres Grav

 åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel --  och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

en Mand, hvis Vej er skjult, hvem Gud har stænget inde?

 varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker,  åt en man så kringstängd av Gud?

Thi Suk er blevet mit daglige Brød, mine Ve råb strømmer som Vand.

 Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd,  och såsom vatten strömma mina klagorop.

Thi hvad jeg gruer for, rammer mig, hvad jeg bæver for, kommer over mig.

 ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu,  och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

Knap har jeg Fred, og knap har jeg Ro, knap har jeg Hvile, så kommer Uro!

 Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila;  ångest kommer över mig.