Job 6

А Йов відповів та й сказав:
Då tog Job till orda och sade:
Коли б смуток мій вірно був зважений, а з ним разом нещастя моє підняли на вазі,
 Ack att min grämelse bleve vägd  och min olycka lagd jämte den på vågen!
то тепер воно тяжче було б від морського піску, тому нерозважне слова мої кажуть!...
 Se, tyngre är den nu än havets sand,  därför kan jag icke styra mina ord.
Бо в мені Всемогутнього стріли, і їхня отрута п'є духа мого, страхи Божі шикуються в бій проти мене...
 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,  och min ande indricker deras gift;  ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Чи дикий осел над травою реве? Хіба реве віл, коли ясла повні?
 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,  icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Чи без соли їдять несмачне, чи є смак у білкові яйця?
 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,  och vem finner behag i slemörtens saft?
Чого не хотіла торкнутись душа моя, все те стало мені за поживу в хворобі...
 Så vägrar nu min själ att komma vid detta,  det är för mig en vämjelig spis.
О, коли б же збулося прохання моє, а моє сподівання дав Бог!
 Ack att min bön bleve hörd,  och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
О, коли б зволив Бог розчавити мене, простягнув Свою руку й мене поламав,
 O att det täcktes Gud att krossa mig,  att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
то була б ще потіха мені, і скакав би я в немилосердному болі, бо я не зрікався слів Святого!...
 Då funnes ännu för mig någon tröst,  jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;  jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Яка сила моя, що надію я матиму? І який мій кінець, щоб продовжити життя моє це?
 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?  Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Чи сила камінна то сила моя? Чи тіло моє мідяне?
 Min kraft är väl ej såsom stenens,  min kropp är väl icke av koppar?
Чи не поміч для мене в мені, чи спасіння від мене відсунене?
 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,  var utväg har blivit mig stängd.
Для того, хто гине, товариш то ласка, хоча б опустив того страх Всемогутнього...
 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,  men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Брати мої зраджують, мов той потік, мов річище потоків, минають вони,
 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,  ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
темніші від льоду вони, в них ховається сніг.
 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,  när snön har fallit och gömt sig i dem,
Коли сонце їх гріє, вони висихають, у теплі гинуть з місця свого.
 men som åter försvinna, när de träffas av hettan,  och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
Каравани дорогу свою відхиляють, уходять в пустиню й щезають.
 Vägfarande där i trakten vika av till dem,  men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Каравани з Теми поглядають, походи з Шеви покладають надії на них.
 Temas vägfarande skådade dithän,  Sabas köpmanståg hoppades på dem;
І засоромилися, що вони сподівались; до нього прийшли та й збентежились.
 men de kommo på skam i sin förtröstan,  de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
Так і ви тепер стали ніщо, побачили страх і злякались!
 Ja, likaså ären I nu ingenting värda,  handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Чи я говорив коли: Дайте мені, а з маєтку свого дайте підкуп за мене,
 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,  taga av edert gods för att lösa mig ut,
і врятуйте мене з руки ворога, і з рук гнобителевих мене викупіть?
 att I skolen rädda mig undan min ovän,  köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Навчіть ви мене і я буду мовчати, а в чім я невмисне згрішив розтлумачте мені...
 Undervisen mig, så vill jag tiga,  lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Які гострі слова справедливі, та що то доводить догана від вас?
 Gott är förvisso uppriktigt tal,  men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Чи ви думаєте докоряти словами? Бо на вітер слова одчайдушного,
 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,  och skall den förtvivlade få tala för vinden?
і на сироту нападаєте ви, і копаєте яму для друга свого!...
 Då kasten I väl också lott om den faderlöse,  då lären I väl köpslå om eder vän!
Та звольте поглянути на мене тепер, а я не скажу перед вами неправди.
 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;  icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Верніться ж, хай кривди не буде, і верніться, ще в тім моя правда!
 Vänden om!  Må sådan orätt icke ske;  ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Хіба в мене на язиці є неправда? чи ж не маю смаку, щоб розпізнати нещастя?
 Skulle väl orätt bo på min tunga,  och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?