Job 7

“Yeryüzünde insan yaşamı savaşı andırmıyor mu, Günleri gündelikçinin günlerinden farklı mı?

 En stridsmans liv lever ju människan på jorden,  och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Gölgeyi özleyen köle, Ücretini bekleyen gündelikçi gibi,

 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,  lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Miras olarak bana boş aylar verildi, Payıma sıkıntılı geceler düştü.

 Så har jag fått till arvedel månader av elände;  nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Yatarken, ‘Ne zaman kalkacağım’ diye düşünüyorum, Ama gece uzadıkça uzuyor, Gün doğana dek dönüp duruyorum.

 Så snart jag har lagt mig, är min fråga:  »När skall jag då få stå upp?»  Ty aftonen synes mig så lång;  jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Bedenimi kurt, kabuk kaplamış, Çatlayan derimden irin akıyor.

 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,  med en skorpa lik jord;  min hud skrymper samman och faller sönder.

“Günlerim dokumacının mekiğinden hızlı, Umutsuz tükenmekte.

 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;  de försvinna utan något hopp.

Ey Tanrı, yaşamımın bir soluk olduğunu anımsa, Gözüm bir daha mutluluk yüzü görmeyecek.

 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,  att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Şu anda bana bakan gözler bir daha beni görmeyecek, Senin gözlerin üzerimde olacak, Ama ben yok olacağım.

 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;  bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Bir bulutun dağılıp gitmesi gibi, Ölüler diyarına inen bir daha çıkmaz.

 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,  så är den som har farit ned i dödsriket;  han kommer ej åter upp därifrån.

Bir daha evine dönmez, Bulunduğu yer artık onu tanımaz.

 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,  och hans plats vet icke av honom mer.

“Bu yüzden sessiz kalmayacak, İçimdeki sıkıntıyı dile getireceğim; Canımın acısıyla yakınacağım.

 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,  jag vill taga till orda i min andes ångest,  jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Ben deniz ya da deniz canavarı mıyım ki, Başıma bekçi koydun?

 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,  så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Yatağım beni rahatlatır, Döşeğim acılarımı dindirir diye düşündüğümde,

 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,  att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Beni düşlerle korkutuyor, Görümlerle yıldırıyorsun.

 då förfärar du mig genom drömmar,  och med syner förskräcker du mig.

Öyle ki, boğulmayı, Ölmeyi şu yaşama yeğliyorum.

 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,  hellre dö än vara blott knotor!

Yaşamımdan tiksiniyor, Sonsuza dek yaşamak istemiyorum; Çek elini benden, çünkü günlerimin anlamı kalmadı.

 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.  Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

[] “İnsan ne ki, onu büyütesin, Üzerinde kafa yorasın,

 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,  aktar på henne så noga,

Her sabah onu yoklayasın, Her an onu sınayasın?

 synar henne var morgon,  prövar henne vart ögonblick?

Gözünü üzerimden hiç ayırmayacak mısın, Tükürüğümü yutacak kadar bile beni rahat bırakmayacak mısın?

 Huru länge skall det dröja,  innan du vänder din blick ifrån mig,  lämnar mig i fred ett litet andetag?

Günah işledimse, ne yaptım sana, Ey insan gözcüsü? Niçin beni kendine hedef seçtin? Sana yük mü oldum?

 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,  du människornas bespejare?  Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp  och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Niçin isyanımı bağışlamaz, Suçumu affetmezsin? Çünkü yakında toprağa gireceğim, Beni çok arayacaksın, ama ben artık olmayacağım.”

 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,  icke tillgiva mig min missgärning?  Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;  om du söker efter mig, så är jag icke mer.