Job 4

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

respondens autem Eliphaz Themanites dixit

 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?

si coeperimus loqui tibi forsitan moleste accipias sed conceptum sermonem tenere quis possit

 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;

ecce docuisti multos et manus lassas roborasti

 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.

vacillantes confirmaverunt sermones tui et genua trementia confortasti

 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.

nunc autem venit super te plaga et defecisti tetigit te et conturbatus es

 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

timor tuus fortitudo tua patientia tua et perfectio viarum tuarum

 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?

recordare obsecro te quis umquam innocens perierit aut quando recti deleti sint

 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;

quin potius vidi eos qui operantur iniquitatem et seminant dolores et metunt eos

 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

flante Deo perisse et spiritu irae eius esse consumptos

 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;

rugitus leonis et vox leaenae et dentes catulorum leonum contriti sunt

 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.

tigris periit eo quod non haberet praedam et catuli leonis dissipati sunt

 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,

porro ad me dictum est verbum absconditum et quasi furtive suscepit auris mea venas susurri eius

 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,

in horrore visionis nocturnae quando solet sopor occupare homines

 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

pavor tenuit me et tremor et omnia ossa mea perterrita sunt

 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.

et cum spiritus me praesente transiret inhorruerunt pili carnis meae

 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:

stetit quidam cuius non agnoscebam vultum imago coram oculis meis et vocem quasi aurae lenis audivi

 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?

numquid homo Dei conparatione iustificabitur aut factore suo purior erit vir

 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

ecce qui serviunt ei non sunt stabiles et in angelis suis repperit pravitatem

 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;

quanto magis hii qui habitant domos luteas qui terrenum habent fundamentum consumentur velut a tinea

 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

de mane usque ad vesperum succidentur et quia nullus intellegit in aeternum peribunt

 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»

qui autem reliqui fuerint auferentur ex eis morientur et non in sapientia