Job 6

Då tog Job till orda och sade:
А Йов відповів та й сказав:
 Ack att min grämelse bleve vägd  och min olycka lagd jämte den på vågen!
Коли б смуток мій вірно був зважений, а з ним разом нещастя моє підняли на вазі,
 Se, tyngre är den nu än havets sand,  därför kan jag icke styra mina ord.
то тепер воно тяжче було б від морського піску, тому нерозважне слова мої кажуть!...
 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,  och min ande indricker deras gift;  ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Бо в мені Всемогутнього стріли, і їхня отрута п'є духа мого, страхи Божі шикуються в бій проти мене...
 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,  icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Чи дикий осел над травою реве? Хіба реве віл, коли ясла повні?
 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,  och vem finner behag i slemörtens saft?
Чи без соли їдять несмачне, чи є смак у білкові яйця?
 Så vägrar nu min själ att komma vid detta,  det är för mig en vämjelig spis.
Чого не хотіла торкнутись душа моя, все те стало мені за поживу в хворобі...
 Ack att min bön bleve hörd,  och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
О, коли б же збулося прохання моє, а моє сподівання дав Бог!
 O att det täcktes Gud att krossa mig,  att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
О, коли б зволив Бог розчавити мене, простягнув Свою руку й мене поламав,
 Då funnes ännu för mig någon tröst,  jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;  jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
то була б ще потіха мені, і скакав би я в немилосердному болі, бо я не зрікався слів Святого!...
 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?  Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Яка сила моя, що надію я матиму? І який мій кінець, щоб продовжити життя моє це?
 Min kraft är väl ej såsom stenens,  min kropp är väl icke av koppar?
Чи сила камінна то сила моя? Чи тіло моє мідяне?
 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,  var utväg har blivit mig stängd.
Чи не поміч для мене в мені, чи спасіння від мене відсунене?
 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,  men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Для того, хто гине, товариш то ласка, хоча б опустив того страх Всемогутнього...
 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,  ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Брати мої зраджують, мов той потік, мов річище потоків, минають вони,
 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,  när snön har fallit och gömt sig i dem,
темніші від льоду вони, в них ховається сніг.
 men som åter försvinna, när de träffas av hettan,  och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
Коли сонце їх гріє, вони висихають, у теплі гинуть з місця свого.
 Vägfarande där i trakten vika av till dem,  men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Каравани дорогу свою відхиляють, уходять в пустиню й щезають.
 Temas vägfarande skådade dithän,  Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Каравани з Теми поглядають, походи з Шеви покладають надії на них.
 men de kommo på skam i sin förtröstan,  de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
І засоромилися, що вони сподівались; до нього прийшли та й збентежились.
 Ja, likaså ären I nu ingenting värda,  handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Так і ви тепер стали ніщо, побачили страх і злякались!
 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,  taga av edert gods för att lösa mig ut,
Чи я говорив коли: Дайте мені, а з маєтку свого дайте підкуп за мене,
 att I skolen rädda mig undan min ovän,  köpa mig fri ur våldsverkares hand?
і врятуйте мене з руки ворога, і з рук гнобителевих мене викупіть?
 Undervisen mig, så vill jag tiga,  lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Навчіть ви мене і я буду мовчати, а в чім я невмисне згрішив розтлумачте мені...
 Gott är förvisso uppriktigt tal,  men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Які гострі слова справедливі, та що то доводить догана від вас?
 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,  och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Чи ви думаєте докоряти словами? Бо на вітер слова одчайдушного,
 Då kasten I väl också lott om den faderlöse,  då lären I väl köpslå om eder vän!
і на сироту нападаєте ви, і копаєте яму для друга свого!...
 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;  icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Та звольте поглянути на мене тепер, а я не скажу перед вами неправди.
 Vänden om!  Må sådan orätt icke ske;  ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Верніться ж, хай кривди не буде, і верніться, ще в тім моя правда!
 Skulle väl orätt bo på min tunga,  och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Хіба в мене на язиці є неправда? чи ж не маю смаку, щоб розпізнати нещастя?