Job 7

 En stridsmans liv lever ju människan på jorden,  och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

“Yeryüzünde insan yaşamı savaşı andırmıyor mu, Günleri gündelikçinin günlerinden farklı mı?

 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,  lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Gölgeyi özleyen köle, Ücretini bekleyen gündelikçi gibi,

 Så har jag fått till arvedel månader av elände;  nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Miras olarak bana boş aylar verildi, Payıma sıkıntılı geceler düştü.

 Så snart jag har lagt mig, är min fråga:  »När skall jag då få stå upp?»  Ty aftonen synes mig så lång;  jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Yatarken, ‘Ne zaman kalkacağım’ diye düşünüyorum, Ama gece uzadıkça uzuyor, Gün doğana dek dönüp duruyorum.

 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,  med en skorpa lik jord;  min hud skrymper samman och faller sönder.

Bedenimi kurt, kabuk kaplamış, Çatlayan derimden irin akıyor.

 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;  de försvinna utan något hopp.

“Günlerim dokumacının mekiğinden hızlı, Umutsuz tükenmekte.

 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,  att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Ey Tanrı, yaşamımın bir soluk olduğunu anımsa, Gözüm bir daha mutluluk yüzü görmeyecek.

 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;  bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Şu anda bana bakan gözler bir daha beni görmeyecek, Senin gözlerin üzerimde olacak, Ama ben yok olacağım.

 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,  så är den som har farit ned i dödsriket;  han kommer ej åter upp därifrån.

Bir bulutun dağılıp gitmesi gibi, Ölüler diyarına inen bir daha çıkmaz.

 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,  och hans plats vet icke av honom mer.

Bir daha evine dönmez, Bulunduğu yer artık onu tanımaz.

 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,  jag vill taga till orda i min andes ångest,  jag vill klaga i min själs bedrövelse.

“Bu yüzden sessiz kalmayacak, İçimdeki sıkıntıyı dile getireceğim; Canımın acısıyla yakınacağım.

 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,  så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Ben deniz ya da deniz canavarı mıyım ki, Başıma bekçi koydun?

 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,  att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Yatağım beni rahatlatır, Döşeğim acılarımı dindirir diye düşündüğümde,

 då förfärar du mig genom drömmar,  och med syner förskräcker du mig.

Beni düşlerle korkutuyor, Görümlerle yıldırıyorsun.

 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,  hellre dö än vara blott knotor!

Öyle ki, boğulmayı, Ölmeyi şu yaşama yeğliyorum.

 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.  Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Yaşamımdan tiksiniyor, Sonsuza dek yaşamak istemiyorum; Çek elini benden, çünkü günlerimin anlamı kalmadı.

 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,  aktar på henne så noga,

[] “İnsan ne ki, onu büyütesin, Üzerinde kafa yorasın,

 synar henne var morgon,  prövar henne vart ögonblick?

Her sabah onu yoklayasın, Her an onu sınayasın?

 Huru länge skall det dröja,  innan du vänder din blick ifrån mig,  lämnar mig i fred ett litet andetag?

Gözünü üzerimden hiç ayırmayacak mısın, Tükürüğümü yutacak kadar bile beni rahat bırakmayacak mısın?

 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,  du människornas bespejare?  Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp  och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Günah işledimse, ne yaptım sana, Ey insan gözcüsü? Niçin beni kendine hedef seçtin? Sana yük mü oldum?

 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,  icke tillgiva mig min missgärning?  Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;  om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Niçin isyanımı bağışlamaz, Suçumu affetmezsin? Çünkü yakında toprağa gireceğim, Beni çok arayacaksın, ama ben artık olmayacağım.”