Job 6

Då tog Job till orda och sade:

Eyüp şöyle yanıtladı:

 Ack att min grämelse bleve vägd  och min olycka lagd jämte den på vågen!

“Keşke üzüntüm tartılabilse, Acım teraziye konabilseydi!

 Se, tyngre är den nu än havets sand,  därför kan jag icke styra mina ord.

Denizlerin kumundan ağır gelirdi, Bu yüzden abuk sabuk konuştum.

 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,  och min ande indricker deras gift;  ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

Çünkü Her Şeye Gücü Yeten’in okları içimde, Ruhum onların zehirini içiyor, Tanrı’nın dehşetleri karşıma dizildi.

 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,  icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

Otu olan yaban eşeği anırır mı, Yemi olan öküz böğürür mü?

 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,  och vem finner behag i slemörtens saft?

Tatsız bir şey tuzsuz yenir mi, Yumurta akında tat bulunur mu?

 Så vägrar nu min själ att komma vid detta,  det är för mig en vämjelig spis.

Böyle yiyeceklere dokunmak istemiyorum, Beni hasta ediyorlar.

 Ack att min bön bleve hörd,  och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

“Keşke dileğim yerine gelse, Tanrı özlediğimi bana verse!

 O att det täcktes Gud att krossa mig,  att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

Kerem edip beni ezse, Elini çabuk tutup yaşam bağımı kesse!

 Då funnes ännu för mig någon tröst,  jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;  jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

Yine avunur, Amansız derdime karşın sevinirdim, Çünkü Kutsal Olan’ın sözlerini yadsımadım.

 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?  Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

Gücüm nedir ki, bekleyeyim? Sonum nedir ki, sabredeyim?

 Min kraft är väl ej såsom stenens,  min kropp är väl icke av koppar?

Taş kadar güçlü müyüm, Etim tunçtan mı?

 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,  var utväg har blivit mig stängd.

Çaresiz kalınca Kendimi kurtaracak gücüm mü olur?

 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,  men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

“Kederli insana dost sevgisi gerekir, Her Şeye Gücü Yeten’den korkmaktan vazgeçse bile.

 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,  ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Kardeşlerim kuru bir dere gibi beni aldattı; Hani gürül gürül akan dereler vardır,

 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,  när snön har fallit och gömt sig i dem,

Eriyen buzlarla taşan, Kar sularıyla beslenen,

 men som åter försvinna, när de träffas av hettan,  och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

Ama kurak mevsimde akmayan, Sıcakta yataklarında tükenen dereler... İşte öyle aldattılar beni.

 Vägfarande där i trakten vika av till dem,  men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

O dereler için kervanlar yolundan sapar, Çöle çıkıp yok olurlar. Tema’nın kervanları su arar, Saba’dan gelen yolcular umutla bakar.

 Temas vägfarande skådade dithän,  Sabas köpmanståg hoppades på dem;

O dereler için kervanlar yolundan sapar, Çöle çıkıp yok olurlar. Tema’nın kervanları su arar, Saba’dan gelen yolcular umutla bakar.

 men de kommo på skam i sin förtröstan,  de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

Ama oraya varınca umut bağladıkları için utanır, Hayal kırıklığına uğrarlar.

 Ja, likaså ären I nu ingenting värda,  handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

Artık siz de bir hiç oldunuz, Dehşete kapılıp korkuyorsunuz.

 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,  taga av edert gods för att lösa mig ut,

‘Benim için bir şey verin’ Ya da, ‘Rüşvet verip Beni düşmanın elinden kurtarın, Acımasızların elinden alın’ dedim mi?

 att I skolen rädda mig undan min ovän,  köpa mig fri ur våldsverkares hand?

‘Benim için bir şey verin’ Ya da, ‘Rüşvet verip Beni düşmanın elinden kurtarın, Acımasızların elinden alın’ dedim mi?

 Undervisen mig, så vill jag tiga,  lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

“Bana öğretin, susayım, Yanlışımı gösterin.

 Gott är förvisso uppriktigt tal,  men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

Doğru söz acıdır! Ama tartışmalarınız neyi kanıtlıyor?

 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,  och skall den förtvivlade få tala för vinden?

Sözlerimi düzeltmek mi istiyorsunuz? Çaresizin sözlerini boş laf mı sayıyorsunuz?

 Då kasten I väl också lott om den faderlöse,  då lären I väl köpslå om eder vän!

Öksüzün üzerine kura çeker, Arkadaşınızın üzerine pazarlık ederdiniz.

 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;  icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

“Şimdi lütfedip bana bakın, Yüzünüze karşı yalan söyleyecek değilim ya.

 Vänden om!  Må sådan orätt icke ske;  ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

Bırakın artık, haksızlık etmeyin, Bir daha düşünün, davamda haklıyım.

 Skulle väl orätt bo på min tunga,  och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

Ağzımdan haksız bir söz çıkıyor mu, Damağım kötü niyeti ayırt edemiyor mu?