Job 4

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Da tok Elifas fra Teman til orde og sa:

 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Om en prøvde å tale et ord til dig, vilde du da ta det ille op? Men hvem kan vel holde sine ord tilbake?

 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;

Du har selv vist mange til rette, og maktløse hender styrket du;

 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.

dine ord reiste den snublende op, og synkende knær gjorde du sterke.

 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Men nu, når det gjelder dig selv, blir du utålmodig, når det rammer dig, blir du forferdet.

 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Er ikke din gudsfrykt din tillit, din ulastelige ferd ditt håp?

 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?

Tenk efter: Hvem omkom uskyldig, og hvor gikk rettskafne til grunne?

 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Efter det jeg har sett, har de som pløide urett og sådde nød, også høstet det.

 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

De omkom for Guds ånde, og for hans vredes pust blev de til intet.

 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;

Løvens brøl og dens fryktelige røst hørtes ikke lenger, og ungløvenes tenner blev knust.

 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Løven omkom av mangel på rov, og løvinnens unger blev adspredt.

 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,

Og til mig stjal sig et ord; det lød for mitt øre som en hvisken,

 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,

under skiftende tanker ved nattlige syner, når dyp søvn faller på menneskene.

 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Frykt og beven kom over mig, så alle mine ben tok til å skjelve.

 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.

Og en ånd fór forbi mitt åsyn; hårene på mitt legeme reiste sig.

 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:

Den blev stående, men jeg skjelnet ikke klart hvorledes den så ut - det var en skikkelse som stod der for mine øine; jeg hørte en stille susen og en røst:

 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?

Er et menneske rettferdig for Gud, eller en mann ren for sin skaper?

 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Se, på sine tjenere stoler han ikke, og hos sine engler finner han feil,

 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;

hvor meget mere da hos dem som bor i hus av ler, og som har sin grunnvoll i støvet - de som knuses lettere enn møll.

 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

Fra morgen til aften - så er de sønderslått; uten at nogen akter på det, går de til grunne for alltid.

 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»

Blir ikke teltsnoren dradd ut hos dem? De dør, men ikke i visdom.