Job 4

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Katahi a Eripata Temani ka oho, ka mea,

 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?

Ki te anga matou ki te korero ki a koe, e pouri ranei koe? otira e taea e wai te pehi te kupu?

 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;

Nana, he tokomaha i whakaakona e koe: nau hoki i whakakaha nga ringa kahakore.

 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.

Ara ana i au kupu te tangata e hinga ana; nau hoki i kaha ai nga turi kua piko.

 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.

Inaianei kua tae mai ki a koe, a e hemo ana koe: e pa ana ki a koe, ohorere ana koe.

 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

He taka ianei kei tou wehi ki te Atua he okiokinga whakaaro mou? Kei te tapatahi o ou huarahi he tumanakohanga mou?

 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?

Maharatia ra, ko wai o nga tangata harakore i huna? I ngaro ranei ki hea te hunga tika?

 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Ko taku hoki tenei i kite ai, ko te hunga e parau ana i te he, e rua ana i te raruraru, ko ia ra ano ta ratou e kokoti ai.

 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Huna ana ratou e te ha o te Atua, moti iho ratou i te hau o tona riri.

 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;

Ko te hamama o te raiona, ko te reo o te raiona tutu, ko nga niho o nga kuao raiona, whati ana.

 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Ngaro ana te raiona katua i te kore kai, a marara noa atu nga kuao a te raiona.

 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,

Na i kawea pukutia mai he korero ki ahau, a kapohia ana e toku taringa he komuhumuhu.

 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,

I nga whakaaroaronga, no nga kite o te po, i te mea ka au iho te moe a te tangata,

 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

Ka pa te wehi ki ahau, me te ihiihi, a wiri ana oku wheua katoa.

 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.

Na ka tika atu he wairua i toku aroaro, tutu ana nga huruhuru o toku kikokiko.

 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:

Tu ana ia, otiia kihai ahau i mohio ki tona mata; he ahua te mea i toku aroaro: tu puku ana; na ka rongo ahau i te reo e ki ana,

 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?

He nui atu ranei te tika o te tangata i to te Atua? He nui atu ranei i to tona Kaihanga to ma o te tangata?

 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Nana, kahore rawa ia e whakawhirinaki ki ana pononga; a ki tana, he he kei ana anahera.

 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;

Tera atu to te hunga e noho ana i roto i nga whare uku, he puehu to ratou turanga; mongamonga kau ratou i te aroaro o te purehurehu.

 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

I waenganui o te ata, o te ahiahi, ka whakangaromia ratou; huna ana ratou ake tonu atu, te ai tetahi hei whakaaro atu.

 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»

Kahore ranei to ratou taura here teneti i motuhia i roto i a ratou? Mate ana ratou, kahore hoki he matauranga.