Job 7

 En stridsmans liv lever ju människan på jorden,  och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Le sort de l'homme sur la terre est celui d'un soldat, Et ses jours sont ceux d'un mercenaire.

 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,  lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Comme l'esclave soupire après l'ombre, Comme l'ouvrier attend son salaire,

 Så har jag fått till arvedel månader av elände;  nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Ainsi j'ai pour partage des mois de douleur, J'ai pour mon lot des nuits de souffrance.

 Så snart jag har lagt mig, är min fråga:  »När skall jag då få stå upp?»  Ty aftonen synes mig så lång;  jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Je me couche, et je dis: Quand me lèverai-je? quand finira la nuit? Et je suis rassasié d'agitations jusqu'au point du jour.

 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,  med en skorpa lik jord;  min hud skrymper samman och faller sönder.

Mon corps se couvre de vers et d'une croûte terreuse, Ma peau se crevasse et se dissout.

 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;  de försvinna utan något hopp.

Mes jours sont plus rapides que la navette du tisserand, Ils s'évanouissent: plus d'espérance!

 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,  att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Souviens-toi que ma vie est un souffle! Mes yeux ne reverront pas le bonheur.

 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;  bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

L'oeil qui me regarde ne me regardera plus; Ton oeil me cherchera, et je ne serai plus.

 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,  så är den som har farit ned i dödsriket;  han kommer ej åter upp därifrån.

Comme la nuée se dissipe et s'en va, Celui qui descend au séjour des morts ne remontera pas;

 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,  och hans plats vet icke av honom mer.

Il ne reviendra plus dans sa maison, Et le lieu qu'il habitait ne le connaîtra plus.

 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,  jag vill taga till orda i min andes ångest,  jag vill klaga i min själs bedrövelse.

C'est pourquoi je ne retiendrai point ma bouche, Je parlerai dans l'angoisse de mon coeur, Je me plaindrai dans l'amertume de mon âme.

 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,  så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Suis-je une mer, ou un monstre marin, Pour que tu établisses des gardes autour de moi?

 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,  att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Quand je dis: Mon lit me soulagera, Ma couche calmera mes douleurs,

 då förfärar du mig genom drömmar,  och med syner förskräcker du mig.

C'est alors que tu m'effraies par des songes, Que tu m'épouvantes par des visions.

 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,  hellre dö än vara blott knotor!

Ah! je voudrais être étranglé! Je voudrais la mort plutôt que ces os!

 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.  Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Je les méprise!... je ne vivrai pas toujours... Laisse-moi, car ma vie n'est qu'un souffle.

 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,  aktar på henne så noga,

Qu'est-ce que l'homme, pour que tu en fasses tant de cas, Pour que tu daignes prendre garde à lui,

 synar henne var morgon,  prövar henne vart ögonblick?

Pour que tu le visites tous les matins, Pour que tu l'éprouves à tous les instants?

 Huru länge skall det dröja,  innan du vänder din blick ifrån mig,  lämnar mig i fred ett litet andetag?

Quand cesseras-tu d'avoir le regard sur moi? Quand me laisseras-tu le temps d'avaler ma salive?

 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,  du människornas bespejare?  Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp  och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Si j'ai péché, qu'ai-je pu te faire, gardien des hommes? Pourquoi me mettre en butte à tes traits? Pourquoi me rendre à charge à moi-même?

 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,  icke tillgiva mig min missgärning?  Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;  om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Que ne pardonnes-tu mon péché, Et que n'oublies-tu mon iniquité? Car je vais me coucher dans la poussière; Tu me chercheras, et je ne serai plus.