Job 17

 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,  bland gravar får jag min lott.

Dýchání mé ruší se, dnové moji hynou, hrobu blízký jsem.

 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,  och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

Jistě posměvači jsou u mne, a pro jejich mne kormoucení nepřichází ani sen na oči mé.

 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;  vilken annan vill giva mig sitt handslag?

Postav mi, prosím, rukojmě za sebe; kdo jest ten, nechť mi na to ruky podá.

 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,  därför skall du icke låta dem triumfera.

Nebo srdce jejich přikryl jsi, aby nerozuměli, a protož jich nepovýšíš.

 Den som förråder sina vänner till plundring,  på hans barn skola ögonen försmäkta.

Kdož pochlebuje bližním, oči synů jeho zhynou.

 Jag är satt till ett ordspråk bland folken;  en man som man spottar i ansiktet är jag.

Jistě vystavil mne za přísloví lidem, a za divadlo všechněm,

 Därför är mitt öga skumt av grämelse,  och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

Tak že pro žalost pošly oči mé, a oudové moji všickni stínu jsou podobni.

 De redliga häpna över sådant,  och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

Užasnouť se nad tím upřímí, a však nevinný proti pokrytci vždy se zsilovati bude.

 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,  och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

Přídržeti se bude, pravím, spravedlivý cesty své, a ten, jenž jest čistých rukou, posilní se více.

 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,  jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

Tolikéž i vy všickni obraťte se, a poďte, prosím; neboť nenacházím mezi vámi moudrého.

 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,  vad som var mitt hjärtas begär.

Dnové moji pomíjejí, myšlení má mizejí, přemyšlování, pravím, srdce mého.

 Men natten vill man göra till dag,  ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

Noc mi obracejí v den, a světla denního ukracují pro přítomnost temností.

 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,  i mörkret skall jag bädda mitt läger;

Abych pak čeho i očekával, hrob bude dům můj, ve tmě usteli ložce své.

 till graven måste jag säga: »Du är min fader»,  till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

Jámu nazovu otcem svým, matkou pak a sestrou svou červy.

 Vad bliver då av mitt hopp,  ja, mitt hopp, vem får skåda det?

Kdež jest tedy očekávání mé? A kdo to, čím bych se troštoval, spatří?

 Till dödsrikets bommar far det ned,  då jag nu själv går till vila i stoftet.

Do skrýší hrobu sstoupí, poněvadž jest všechněm v prachu země odpočívati.