Job 17

Brudt er min Ånd, mine Dage slukt, og Gravene venter mig;

 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,  bland gravar får jag min lott.

visselig, Spot er min Del, og bittert er, hvad mit Øje må skue.

 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,  och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

Stil Sikkerhed for mig hos dig! Hvem anden giver mig Håndslag?

 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;  vilken annan vill giva mig sitt handslag?

Thi du lukked deres Hjerte for Indsigt, derfor vil du ikke ophøje dem;

 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,  därför skall du icke låta dem triumfera.

den, der forråder Venner til Plyndring, hans Sønners Øjne hentæres.

 Den som förråder sina vänner till plundring,  på hans barn skola ögonen försmäkta.

Til Mundheld har du gjort mig for Folk, jeg er blevet et Jærtegn for dem;

 Jag är satt till ett ordspråk bland folken;  en man som man spottar i ansiktet är jag.

mit Øje er sløvet af Kvide, som Skygger er mine Lemmer til Hobe;

 Därför är mitt öga skumt av grämelse,  och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

retsindige stivner af Rædsel ved sligt, over vanhellig harmes den skyldfri,

 De redliga häpna över sådant,  och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

men den retfærdige holder sin Vej, en renhåndet vokser i Kraft.

 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,  och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

Men I, mød kun alle frem igen, en Vismand fnder jeg ikke iblandt jer!

 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,  jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

Mine Dage stunder mod Døden, brudt er mit Hjertes Ønsker;

 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,  vad som var mitt hjärtas begär.

Natten gør jeg til Dag, Lyset for mig er Mørke;

 Men natten vill man göra till dag,  ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

vil jeg håbe, får jeg dog Bolig i Døden, jeg reder i Mørket mit Leje,

 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,  i mörkret skall jag bädda mitt läger;

Graven kalder jeg Fader, Forrådnelsen Moder og Søster.

 till graven måste jag säga: »Du är min fader»,  till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

Hvor er da vel mit Håb, og hvo kan øjne min Lykke?

 Vad bliver då av mitt hopp,  ja, mitt hopp, vem får skåda det?

Mon de vil følge mig ned i Dødsriget, skal sammen vi synke i Støvet?

 Till dödsrikets bommar far det ned,  då jag nu själv går till vila i stoftet.