Job 17

Dýchání mé ruší se, dnové moji hynou, hrobu blízký jsem.

 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,  bland gravar får jag min lott.

Jistě posměvači jsou u mne, a pro jejich mne kormoucení nepřichází ani sen na oči mé.

 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,  och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

Postav mi, prosím, rukojmě za sebe; kdo jest ten, nechť mi na to ruky podá.

 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;  vilken annan vill giva mig sitt handslag?

Nebo srdce jejich přikryl jsi, aby nerozuměli, a protož jich nepovýšíš.

 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,  därför skall du icke låta dem triumfera.

Kdož pochlebuje bližním, oči synů jeho zhynou.

 Den som förråder sina vänner till plundring,  på hans barn skola ögonen försmäkta.

Jistě vystavil mne za přísloví lidem, a za divadlo všechněm,

 Jag är satt till ett ordspråk bland folken;  en man som man spottar i ansiktet är jag.

Tak že pro žalost pošly oči mé, a oudové moji všickni stínu jsou podobni.

 Därför är mitt öga skumt av grämelse,  och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

Užasnouť se nad tím upřímí, a však nevinný proti pokrytci vždy se zsilovati bude.

 De redliga häpna över sådant,  och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

Přídržeti se bude, pravím, spravedlivý cesty své, a ten, jenž jest čistých rukou, posilní se více.

 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,  och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

Tolikéž i vy všickni obraťte se, a poďte, prosím; neboť nenacházím mezi vámi moudrého.

 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,  jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

Dnové moji pomíjejí, myšlení má mizejí, přemyšlování, pravím, srdce mého.

 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,  vad som var mitt hjärtas begär.

Noc mi obracejí v den, a světla denního ukracují pro přítomnost temností.

 Men natten vill man göra till dag,  ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

Abych pak čeho i očekával, hrob bude dům můj, ve tmě usteli ložce své.

 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,  i mörkret skall jag bädda mitt läger;

Jámu nazovu otcem svým, matkou pak a sestrou svou červy.

 till graven måste jag säga: »Du är min fader»,  till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

Kdež jest tedy očekávání mé? A kdo to, čím bych se troštoval, spatří?

 Vad bliver då av mitt hopp,  ja, mitt hopp, vem får skåda det?

Do skrýší hrobu sstoupí, poněvadž jest všechněm v prachu země odpočívati.

 Till dödsrikets bommar far det ned,  då jag nu själv går till vila i stoftet.