Job 17

 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,  bland gravar får jag min lott.

“Yaşama gücüm tükendi, günlerim kısaldı, Mezar gözlüyor beni.

 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,  och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

Çevremi alaycılar kuşatmış, Gözümü onların aşağılamasıyla açıp kapıyorum.

 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;  vilken annan vill giva mig sitt handslag?

“Ey Tanrı, kefilim ol kendine karşı, Başka kim var bana güvence verecek?

 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,  därför skall du icke låta dem triumfera.

Çünkü onların aklını anlayışa kapadın, Bu yüzden onları zafere kavuşturmayacaksın.

 Den som förråder sina vänner till plundring,  på hans barn skola ögonen försmäkta.

Para için dostlarını satan adamın Çocuklarının gözünün feri söner.

 Jag är satt till ett ordspråk bland folken;  en man som man spottar i ansiktet är jag.

“Tanrı beni insanların diline düşürdü, Yüzüme tükürmekteler.

 Därför är mitt öga skumt av grämelse,  och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

Kederden gözümün feri söndü, Kollarım bacaklarım çırpı gibi.

 De redliga häpna över sådant,  och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

Dürüst insanlar buna şaşıyor, Suçsuzlar tanrısızlara saldırıyor.

 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,  och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

Doğrular kendi yolunu tutuyor, Elleri temiz olanlar gittikçe güçleniyor.

 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,  jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

“Ama siz, hepiniz gelin yine deneyin! Aranızda bir bilge bulamayacağım.

 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,  vad som var mitt hjärtas begär.

Günlerim geçti, tasarılarım, Dileklerim suya düştü.

 Men natten vill man göra till dag,  ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

Bu insanlar geceyi gündüze çeviriyorlar, Karanlığa ‘Işık yakındır’ diyorlar.

 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,  i mörkret skall jag bädda mitt läger;

Ölüler diyarını evim diye gözlüyorsam, Yatağımı karanlığa seriyorsam,

 till graven måste jag säga: »Du är min fader»,  till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

Çukura ‘Babam’, Kurda ‘Annem, kızkardeşim’ diyorsam,

 Vad bliver då av mitt hopp,  ja, mitt hopp, vem får skåda det?

Umudum nerede? Kim benim için umut görebilir?

 Till dödsrikets bommar far det ned,  då jag nu själv går till vila i stoftet.

Umut benimle ölüler diyarına mı inecek? Toprağa birlikte mi gireceğiz?”