Job 6

Då tog Job till orda och sade:

Da tok Job til orde og sa:

 Ack att min grämelse bleve vägd  och min olycka lagd jämte den på vågen!

Gid min gremmelse blev veid, og min ulykke samtidig lagt på vekten!

 Se, tyngre är den nu än havets sand,  därför kan jag icke styra mina ord.

For nu er den tyngre enn havets sand; derfor var mine ord tankeløse.

 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,  och min ande indricker deras gift;  ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

For den Allmektiges piler sitter i mig, og min ånd drikker deres gift; Guds redsler stiller sig op imot mig.

 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,  icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

Skriker vel et villesel midt i det grønne gress? Eller brøler en okse foran sitt fôr?

 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,  och vem finner behag i slemörtens saft?

Hvem vil ete det som det ingen smak er i, uten salt? Eller er det smak i eggehvite?

 Så vägrar nu min själ att komma vid detta,  det är för mig en vämjelig spis.

Det byr mig imot å røre ved det; det er for mig som utskjemt mat.

 Ack att min bön bleve hörd,  och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

Gid min bønn måtte bli hørt, og Gud vilde opfylle mitt håp!

 O att det täcktes Gud att krossa mig,  att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

Og måtte det behage Gud å knuse mig, å slippe løs sin hånd og avskjære min livstråd!

 Då funnes ännu för mig någon tröst,  jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;  jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

Da hadde jeg ennu en trøst, og jeg skulde springe av glede midt i den skånselløse smerte; for jeg har ikke fornektet den Helliges ord.

 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?  Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

Hvad kraft har jeg, så jeg kunde holde ut, og hvad blir enden med mig, så jeg kunde være tålmodig?

 Min kraft är väl ej såsom stenens,  min kropp är väl icke av koppar?

Er da min kraft som stenens kraft? Eller er mitt kjøtt av kobber?

 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,  var utväg har blivit mig stängd.

Er jeg da ikke aldeles hjelpeløs? Er ikke all utsikt til frelse fratatt mig?

 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,  men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

Den ulykkelige burde møte kjærlighet hos sin venn, selv om han opgir frykten for den Allmektige.

 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,  ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

Men mine brødre har sviktet som en bekk, som strømmer hvis vann skyller over,

 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,  när snön har fallit och gömt sig i dem,

som er grumset av is, og som det skjuler sig sne i;

 men som åter försvinna, när de träffas av hettan,  och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

men på den tid de treffes av solens glød, tørkes de ut; når det blir hett, svinner de bort.

 Vägfarande där i trakten vika av till dem,  men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

Karavaner som er på veien til dem, bøier av; de drar op i ørkenen og omkommer.

 Temas vägfarande skådade dithän,  Sabas köpmanståg hoppades på dem;

Temas karavaner speidet efter dem, Sjebas reisefølger satte sitt håp til dem;

 men de kommo på skam i sin förtröstan,  de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

de blev til skamme, fordi de stolte på dem; de kom dit og blev skuffet.

 Ja, likaså ären I nu ingenting värda,  handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

Således er I nu blitt til intet; I ser ulykken og blir redde.

 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,  taga av edert gods för att lösa mig ut,

Har jeg vel bedt eder at I skulde gi mig noget eller bruke noget av eders gods til beste for mig,

 att I skolen rädda mig undan min ovän,  köpa mig fri ur våldsverkares hand?

at I skulde frelse mig av fiendens hånd og løskjøpe mig fra voldsmenn?

 Undervisen mig, så vill jag tiga,  lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

Lær mig, så skal jeg tie, og vis mig hvori jeg har faret vill!

 Gott är förvisso uppriktigt tal,  men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

Hvor kraftige er ikke rettsindige ord! Men hvad gagn er det i en refselse fra eder?

 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,  och skall den förtvivlade få tala för vinden?

Tenker I på å refse ord? Ord av en fortvilet mann hører jo vinden til.

 Då kasten I väl också lott om den faderlöse,  då lären I väl köpslå om eder vän!

Endog om en farløs kunde I kaste lodd og kjøpslå om eders venn.

 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;  icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

Men gjør nu så vel å se på mig! Skulde jeg vel ville lyve eder midt op i ansiktet?

 Vänden om!  Må sådan orätt icke ske;  ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

Vend om, la det ikke skje urett! Vend om, jeg har ennu rett i dette.

 Skulle väl orätt bo på min tunga,  och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

Er det urett på min tunge, eller skulde min gane ikke merke hvad som er ondt?