Job 6

Då tog Job till orda och sade:
Ijob respondis kaj diris:
 Ack att min grämelse bleve vägd  och min olycka lagd jämte den på vågen!
Se estus pesita mia ĉagreno, Kaj samtempe estus metita sur la pesilon mia suferado,
 Se, tyngre är den nu än havets sand,  därför kan jag icke styra mina ord.
Ĝi estus nun pli peza, ol la sablo ĉe la maroj; Pro tio miaj vortoj estas plenaj de plendo.
 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig,  och min ande indricker deras gift;  ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.
Ĉar la sagoj de la Plejpotenculo estas en mi, Ilian venenon trinkas mia spirito; La teruraĵoj de Dio direktiĝis sur min.
 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs,  icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?
Ĉu krias sovaĝa azeno sur herbo? Ĉu bovo blekas kolere ĉe sia manĝaĵo?
 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta,  och vem finner behag i slemörtens saft?
Ĉu oni manĝas sengustaĵon sen salo? Ĉu havas guston la albumeno de ovo?
 Så vägrar nu min själ att komma vid detta,  det är för mig en vämjelig spis.
Kion ne volis tuŝi mia animo, Tio nun estas abomeninde mia manĝaĵo.
 Ack att min bön bleve hörd,  och att Gud ville uppfylla mitt hopp!
Ho, se mia peto plenumiĝus, Kaj se Dio donus al mi tion, kion mi esperas!
 O att det täcktes Gud att krossa mig,  att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!
Ho, se Dio komencus kaj disbatus min, Donus liberecon al Sia mano kaj frakasus min!
 Då funnes ännu för mig någon tröst,  jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning;  jag har ju ej förnekat den Heliges ord.
Tio estus ankoraŭ konsolo por mi; Kaj mi ĝojus, se en la turmento Li ne kompatus, Ĉar mi ne forpuŝis ja la vortojn de la Sanktulo.
 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas?  Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?
Kio estas mia forto, ke mi persistu? Kaj kia estas mia fino, ke mi havu paciencon?
 Min kraft är väl ej såsom stenens,  min kropp är väl icke av koppar?
Ĉu mia forto estas forto de ŝtonoj? Ĉu mia karno estas kupro?
 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig,  var utväg har blivit mig stängd.
Mi havas ja nenian helpon, Kaj savo estas forpuŝita for de mi.
 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän,  men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,
Al malfeliĉulo decas kompato de amiko, Eĉ se li forlasas la timon antaŭ la Plejpotenculo.
 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar,  ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,
Miaj fratoj trompas kiel torento, Kiel akvaj fluegoj, kiuj pasas,
 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden,  när snön har fallit och gömt sig i dem,
Kiuj estas malklaraj pro glacio, En kiuj kaŝas sin neĝo;
 men som åter försvinna, när de träffas av hettan,  och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.
En la tempo de degelo ili malaperas, En la tempo de varmego ili forŝoviĝas de sia loko.
 Vägfarande där i trakten vika av till dem,  men de finna allenast ödslighet och måste förgås.
Ili forklinas la direkton de sia vojo, Iras en la dezerton, kaj malaperas.
 Temas vägfarande skådade dithän,  Sabas köpmanståg hoppades på dem;
Serĉas ilin per sia rigardo la vojoj de Tema, Esperas je ili la karavanoj el Ŝeba;
 men de kommo på skam i sin förtröstan,  de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.
Sed ili hontas pro sia fido; Ili aliras, kaj ruĝiĝas de honto.
 Ja, likaså ären I nu ingenting värda,  handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.
Nun vi neniiĝis; Vi ekvidis teruraĵon, kaj ektimis.
 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor,  taga av edert gods för att lösa mig ut,
Ĉu mi diris: Donu al mi, El via havaĵo donacu pro mi,
 att I skolen rädda mig undan min ovän,  köpa mig fri ur våldsverkares hand?
Savu min el la mano de premanto, Aŭ liberigu min el la mano de turmentantoj?
 Undervisen mig, så vill jag tiga,  lären mig att förstå vari jag har farit vilse.
Instruu min, kaj mi eksilentos; Komprenigu al mi, per kio mi pekis.
 Gott är förvisso uppriktigt tal,  men tillrättavisning av eder, vad båtar den?
Kial vi mallaŭdas pravajn vortojn? Kaj kion povas instrui la moralinstruanto el vi?
 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord,  och skall den förtvivlade få tala för vinden?
Ĉu vi intencas riproĉi pro vortoj? Sed paroloj de malesperanto iras al la vento.
 Då kasten I väl också lott om den faderlöse,  då lären I väl köpslå om eder vän!
Eĉ orfon vi atakus, Kaj sub via amiko vi fosus.
 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig;  icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.
Nun, ĉar vi komencis, rigardu min; Ĉu mi mensogos antaŭ via vizaĝo?
 Vänden om!  Må sådan orätt icke ske;  ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!
Rigardu denove, vi ne trovos malpiaĵon; Ripetu, vi trovos mian pravecon en la afero.
 Skulle väl orätt bo på min tunga,  och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?
Ĉu estas peko sur mia lango? Ĉu mia palato ne komprenas tion, kio estas malbona?