Job 7

 En stridsmans liv lever ju människan på jorden,  och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Zdaliž nemá vyměřeného času člověk na zemi? A dnové jeho jako dnové nájemníka.

 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,  lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Jako služebník, kterýž touží po stínu, a jako nájemník, jenž očekává skonání díla svého:

 Så har jag fått till arvedel månader av elände;  nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Tak jsou mi dědičně přivlastněni měsícové marní, a noci plné trápení jsou mi odečteny.

 Så snart jag har lagt mig, är min fråga:  »När skall jag då få stå upp?»  Ty aftonen synes mig så lång;  jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Jestliže ležím, říkám: Kdy vstanu? A pomine noc? Tak pln bývám myšlení až do svitání.

 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,  med en skorpa lik jord;  min hud skrymper samman och faller sönder.

Tělo mé odíno jest červy a strupem i prachem, kůže má puká se a rozpouští.

 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;  de försvinna utan något hopp.

Dnové moji rychlejší byli nežli člunek tkadlce, nebo stráveni jsou bez prodlení.

 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,  att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Rozpomeň se, ó Pane, že jako vítr jest život můj, a oko mé že více neuzří dobrých věcí,

 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;  bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Aniž mne spatří oko, jenž mne vídalo. Oči tvé budou ke mně, a mne již nebude.

 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,  så är den som har farit ned i dödsriket;  han kommer ej åter upp därifrån.

Jakož oblak hyne a mizí, tak ten, kterýž sstupuje do hrobu, nevystoupí zase,

 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,  och hans plats vet icke av honom mer.

Aniž se opět navrátí do domu svého, aniž ho již více pozná místo jeho.

 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,  jag vill taga till orda i min andes ångest,  jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Protož nemohuť já zdržeti úst svých, mluvím v ssoužení ducha svého, naříkám v hořkosti duše své.

 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,  så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Zdali jsem já mořem čili velrybem, že jsi mne stráží osadil?

 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,  att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Když myslím: Potěší mne lůže mé, poodejme naříkání mého postel má:

 då förfärar du mig genom drömmar,  och med syner förskräcker du mig.

Tedy mne strašíš sny, a viděními děsíš mne,

 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,  hellre dö än vara blott knotor!

Tak že sobě zvoluje zaškrcení duše má, a smrt nad život.

 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.  Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Mrzí mne, nebuduť déle živ. Poodstupiž ode mne, nebo marní jsou dnové moji.

 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,  aktar på henne så noga,

Co jest člověk, že ho sobě tak vážíš, a že tak o něj pečuješ?

 synar henne var morgon,  prövar henne vart ögonblick?

A že ho navštěvuješ každého jitra, a každé chvíle jej zkušuješ?

 Huru länge skall det dröja,  innan du vänder din blick ifrån mig,  lämnar mig i fred ett litet andetag?

Dokudž se neodvrátíš ode mne, a nedáš mi aspoň polknouti mé sliny?

 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,  du människornas bespejare?  Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp  och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Zhřešil jsem, což mám učiniti, ó strážce lidský? Proč jsi mne položil za cíl sobě, tak abych sám sobě byl břemenem?

 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,  icke tillgiva mig min missgärning?  Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;  om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Nýbrž proč neodejmeš přestoupení mého, a neodpustíš nepravosti mé? Nebo již v zemi lehnu. Potom bys mne i pilně hledal, nebude mne.