Job 4

Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Tad prozbori Elifaz Temanac i reče:

 Misstycker du, om man dristar tala till dig?  Vem kan hålla tillbaka sina ord?

"Možeš li podnijeti da ti progovorim? Ali tko se može uzdržat' od riječi!

 Se, många har du visat till rätta,  och maktlösa händer har du stärkt;

Eto, mnoge ljude ti si poučio, okrijepio si iznemogle mišice;

 dina ord hava upprättat den som stapplade,  och åt vacklande knän har du givit kraft.

riječju svojom klonule si pridizao, ojačavao si koljena klecava.

 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig,  när det är dig det drabbar, förskräckes du.

A kad tebe stiže, klonuo si duhom, na tebe kad pade, čitav si se smeo!

 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt  och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

Zar pobožnost tvoja nadu ti ne daje, neporočnost tvoja životu ufanje?

 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås?  och var skedde det att de redliga måste gå under?

TÓa sjeti se: nevin - propade li kada? Kada su zatrti bili pravednici?

 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv  och de som utså olycka, de skörda och sådant;

Iz iskustva zborim: nesrećom tko ore i nevolju sije, nju će i požeti.

 för Guds andedräkt förgås de  och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

Od daha Božjega oni pogibaju, na gnjevni mu disaj nestaju sa zemlje.

 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna,  och unglejonens tänder brytas ut;

Rika lavlja, urlik leopardov krše se k'o zubi u lavića.

 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov,  och lejoninnans ungar bliva förströdda.

Lav ugiba jer mu nesta plijena, rasuli se mladi lavičini.

 Men till mig smög sakta ett ord,  mitt öra förnam det likasom en viskning,

Tajna riječ se meni objavila, šapat njen je uho moje čulo.

 När tankarna svävade om vid nattens syner  och sömnen föll tung på människorna,

Noću, kada snovi duh obuzmu i san dubok kad na ljude pada,

 då kom en förskräckelse och bävan över mig,  med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

strah i trepet mene su svladali, kosti moje žestoko se stresle.

 En vindpust for fram över mitt ansikte,  därvid reste sig håren på min kropp.

Dah mi neki preko lica prođe, digoše se dlake na mom tijelu.

 Och något trädde inför mina ögon,  en skepnad vars form jag icke skönjde;  och jag hörde en susning och en röst:

Stajao je netko - lica mu ne poznah - ali likom bješe pred očima mojim. Posvuda tišina; uto začuh šapat:

 »Kan då en människa hava rätt mot Gud  eller en man vara ren inför sin skapare?

'Zar je smrtnik koji pred Bogom pravedan? Zar je čovjek čist pred svojim Stvoriteljem?

 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig,  jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

Ni slugama svojim više ne vjeruje, i anđele svoje za grijeh okrivljuje -

 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler,  dem som hava sin grundval i stoftet!  De krossas sönder så lätt som mal;

kako ne bi onda goste stanova glinenih kojima je temelj u prahu zemaljskom. Gle, kao moljce njih sveudilj satiru:

 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna;  innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

od jutra do mraka u prah pretvore, nestaju zasvagda - nitko i ne vidi.

 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem,  oförtänkt måste de dö.»

Iščupan je kolčić njihova šatora, pogibaju skoro, mudrost ne spoznavši.'