Job 17

 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,  bland gravar får jag min lott.

Daha mi nestaje, gasnu moji dani i za mene već se skupljaju grobari.

 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,  och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

Rugači su evo mene dohvatili, od uvreda oka sklopiti ne mogu.

 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;  vilken annan vill giva mig sitt handslag?

Stoga me zaštiti i budi mi jamcem kad mi nitko u dlan neće da udari.

 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,  därför skall du icke låta dem triumfera.

Jer, srca si njina lišio razuma i dopustiti im nećeš da opstanu.

 Den som förråder sina vänner till plundring,  på hans barn skola ögonen försmäkta.

K'o taj što imanje dijeli drugovima, a djeci njegovoj dotle oči gasnu,

 Jag är satt till ett ordspråk bland folken;  en man som man spottar i ansiktet är jag.

narodima svim sam na ruglo postao, onaj kom u lice svatko pljunut' može.

 Därför är mitt öga skumt av grämelse,  och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

Od tuge vid mi se muti u očima, poput sjene moji udovi postaju.

 De redliga häpna över sådant,  och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

Začudit će se zbog toga pravednici, na bezbožnika će planuti čestiti;

 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,  och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

neporočni će na svom ustrajat' putu, čovjek čistih ruku ojačat će još više.

 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,  jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

Hajde, svi vi, nećete li opet počet', tÓa među vama ja mudra ne nalazim!

 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,  vad som var mitt hjärtas begär.

Minuli su dani, propale zamisli, želje srca moga izjalovile se.

 Men natten vill man göra till dag,  ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

'U noći najcrnjoj, dan se približava; blizu je već svjetlo što tminu izgoni.'

 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,  i mörkret skall jag bädda mitt läger;

A meni je nada otići u Šeol i prostrijeti sebi ležaj u mrklini.

 till graven måste jag säga: »Du är min fader»,  till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

Dovikujem grobu: 'Oče moj rođeni!' a crve pozdravljam: 'Mati moja, sestro!'

 Vad bliver då av mitt hopp,  ja, mitt hopp, vem får skåda det?

Ali gdje za mene ima jošte nade? Sreću moju tko će ikada vidjeti?

 Till dödsrikets bommar far det ned,  då jag nu själv går till vila i stoftet.

Hoće li u Šeol ona sa mnom sići da u prahu zajedno otpočinemo?"