Job 17

Min ånd er brutt, mine dager utslukket; bare graver har jeg for mig.

 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,  bland gravar får jag min lott.

Sannelig, spott omgir mig på alle kanter, og mitt øie må dvele ved deres trettekjære ferd.

 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,  och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

Så sett nu et pant, gå i borgen for mig hos dig selv! Hvem skulde ellers gi mig håndslag?

 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;  vilken annan vill giva mig sitt handslag?

Du har jo lukket deres hjerte for innsikt; derfor vil du ikke la dem vinne.

 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,  därför skall du icke låta dem triumfera.

Den som forråder venner, så de blir til bytte, hans barns øine skal tæres bort.

 Den som förråder sina vänner till plundring,  på hans barn skola ögonen försmäkta.

Jeg er satt til et ordsprog for folk; jeg er en mann som blir spyttet i ansiktet.

 Jag är satt till ett ordspråk bland folken;  en man som man spottar i ansiktet är jag.

Mitt øie er sløvt av gremmelse, og alle mine lemmer er som en skygge.

 Därför är mitt öga skumt av grämelse,  och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

Rettskafne forferdes over dette, og den skyldfrie harmes over den gudløse;

 De redliga häpna över sådant,  och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

men den rettferdige holder fast ved sin vei, og den som har rene hender, får enn mere kraft.

 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,  och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

Men I - kom bare igjen alle sammen! Jeg finner dog ikke nogen vismann blandt eder.

 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,  jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

Mine dager er faret forbi, mine planer sønderrevet - mitt hjertes eiendom!

 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,  vad som var mitt hjärtas begär.

Natt gjør de til dag, lyset, sier de, er nærmere enn det mørke som ligger like for mig.

 Men natten vill man göra till dag,  ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

Når jeg håper på dødsriket som mitt hus, reder i mørket mitt leie,

 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,  i mörkret skall jag bädda mitt läger;

roper til graven: Du er min far, til makken: Du er min mor og min søster,

 till graven måste jag säga: »Du är min fader»,  till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

hvor er da mitt håp? Mitt håp - hvem øiner det?

 Vad bliver då av mitt hopp,  ja, mitt hopp, vem får skåda det?

Til dødsrikets bommer farer de ned, på samme tid som jeg går til hvile i støvet.

 Till dödsrikets bommar far det ned,  då jag nu själv går till vila i stoftet.