John 12

Sex dagar före påsk kom nu Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som av Jesus hade blivit uppväckt från de döda.

Där gjorde man då för honom ett gästabud, och Marta betjänade dem, men Lasarus var en av dem som lågo till bords jämte honom.

Då tog Maria ett skålpund smörjelse av dyrbar äkta nardus och smorde därmed Jesu fötter; sedan torkade hon hans fötter med sitt hår. Och huset uppfylldes med vällukt av smörjelsen.

Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, sade då:

»Varför sålde man icke hellre denna smörjelse för tre hundra silverpenningar och gav dessa åt de fattiga?»

Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga, utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades i penningpungen, vilken han hade om hand.

Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för min begravningsdag.

De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.»

Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda.

Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus.

Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.

När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,

togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade:  »Hosianna!  Välsignad vare han som kommer,  i Herrens namn,  han som är Israels konung.»

Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom det är skrivet:

 »Frukta icke, du dotter Sion.  Se, din konung kommer,  sittande på en åsninnas fåle.»

Detta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om honom, och att man hade gjort detta med honom.

Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom från de döda.

Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde att han hade gjort det tecknet.

Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen uträtta; hela världen löper ju efter honom.»

Nu voro där ock några greker, av dem som plägade fara upp för att tillbedja under högtiden.

Dessa kommo till Filippus, som var från Betsaida i Galileen, och bådo honom och sade: »Herre, vi skulle vilja se Jesus.»

Filippus gick och sade detta till Andreas; Andreas och Filippus gingo och sade det till Jesus.

Jesus svarade dem och sade: »Stunden är kommen att Människosonen skall förhärligas.

Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Om icke vetekornet faller i jorden och dör, så förbliver det ett ensamt korn; men om det dör, så bär det mycken frukt.

Den som älskar sitt liv, han mister det, men den som hatar sitt liv i denna världen, han skall behålla det och skall hava evigt liv.

Om någon vill tjäna mig, så följe han mig; och där jag är, där skall också min tjänare få vara. Om någon tjänar mig, så skall min Fader ära honom.

Nu är min själ i ångest; vad skall jag väl säga? Fader, fräls mig undan denna stund. Dock, just därför har jag kommit till denna stund.

Fader, förhärliga ditt namn.» Då kom en röst från himmelen: »Jag har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga det.»

Folket, som stod där och hörde detta, sade då: »Det var ett tordön.» Andra sade: »Det var en ängel som talade med honom.»

Då svarade Jesus och sade: »Denna röst kom icke för min skull, utan för eder skull.»

Nu går en dom över denna världen, nu skall denna världens furste utkastas.

Och när jag har blivit upphöjd från jorden, skall jag draga alla till mig.»

Med dessa ord gav han till känna på vad sätt han skulle dö.

Då svarade folket honom: »Vi hava hört av lagen att Messias skall stanna kvar för alltid. Huru kan du då säga att Människosonen måste bliva upphöjd? Vad är väl detta för en Människoson?»

Jesus sade till dem: »Ännu en liten tid är ljuset ibland eder. Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må få makt med eder; den som vandrar i mörkret, han vet ju icke var han går.

Tron på ljuset, medan I haven ljuset, så att I bliven ljusets barn.» Detta talade Jesus och gick sedan bort och dolde sig för dem.

Men fastän han hade gjort så många tecken inför dem, trodde de icke på honom.

Ty det ordet skulle fullbordas, som profeten Esaias säger:  »Herre, vem trodde, vad som predikades för oss,  och för vem var Herrens arm uppenbar?»

Alltså kunde de icke tro; Esaias säger ju ytterligare:

 »Han har förblindat deras ögon  och förstockat deras hjärtan,  så att de icke kunna se med sina ögon  eller förstå med sina hjärtan  och omvända sig och bliva helade av mig.»

Detta kunde Esaias säga, eftersom han hade sett hans härlighet, när han talade med honom. --

Dock funnos jämväl bland rådsherrarna många som trodde på honom; men för fariséernas skulle ville de icke bekänna det, för att de icke skulle bliva utstötta ur synagogan.

Ty de skattade högre att bliva ärade av människor än att bliva ärade av Gud.

Men Jesus sade med hög röst: »Den som tror på mig, han tror icke på mig, utan på honom som har sänt mig.

Och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.

Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem som tro på mig skall förbliva i mörkret.

Om någon hör mina ord, men icke håller dem, så dömer icke jag honom; ty jag har icke kommit för att döma världen, utan för att frälsa världen.

Den som förkastar mig och icke tager emot mina ord, han har dock en domare över sig; det ord som jag har talat, det skall döma honom på den yttersta dagen.

Ty jag har icke talat av mig själv, utan Fadern, som har sänt mig, han har bjudit mig vad jag skall säga, och vad jag skall tala.

Och jag vet att hans bud är evigt liv; därför, vad jag talar, det talar jag såsom Fadern har sagt mig.»