Psalms 88

En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman.

Ya RAB, beni kurtaran Tanrı, Gece gündüz sana yakarıyorum.

 HERRE, min frälsnings Gud,  dag och natt ropar jag inför dig.

Duam sana erişsin, Kulak ver yakarışıma.

 Låt min bön komma inför ditt ansikte,  böj ditt öra till mitt rop.

Çünkü sıkıntıya doydum, Canım ölüler diyarına yaklaştı.

 Ty min själ är mättad med lidanden,  och mitt liv har kommit nära dödsriket.

Ölüm çukuruna inenler arasında sayılıyorum, Tükenmiş gibiyim;

 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven,  jag är såsom en man utan livskraft.

Ölüler arasına atılmış, Artık anımsamadığın, İlginden yoksun, Mezarda yatan cesetler gibiyim.

 Jag är övergiven bland de döda,  lik de slagna som ligga i graven,  dem på vilka du icke mer tänker,  och som äro avskilda från din hand.

Beni çukurun dibine, Karanlıklara, derinliklere attın.

 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven,  ned i mörkret, ned i djupet.

Öfken üzerime çöktü, Dalga dalga kızgınlığınla beni ezdin. Sela

 Den vrede vilar tung på mig,  och alla dina böljors svall låter du gå över mig.  Sela.

Yakınlarımı benden uzaklaştırdın, İğrenç kıldın beni gözlerinde. Kapalı kaldım, çıkamıyorum.

 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig;  du har gjort mig till en styggelse för dem;  jag ligger fången och kan icke komma ut.

Üzüntüden gözlerimin feri sönüyor, Her gün sana yakarıyorum, ya RAB, Ellerimi sana açıyorum.

 Mitt öga förtvinar av lidande;  HERRE, jag åkallar dig dagligen,  jag uträcker mina händer till dig.

Harikalarını ölülere mi göstereceksin? Ölüler mi kalkıp seni övecek? Sela

 Gör du väl under för de döda,  eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig?  Sela.

Sevgin mezarda, Sadakatin yıkım diyarında duyurulur mu?

 Förtäljer man i graven om din nåd,  i avgrunden om din trofasthet?

Karanlıklarda harikaların, Unutulmuşluk diyarında doğruluğun bilinir mi?

 Känner man i mörkret dina under,  och din rättfärdighet i glömskans land?

Ama ben, ya RAB, yardıma çağırıyorum seni, Sabah duam sana varıyor.

 Men jag ropar till dig, HERRE,  och bittida kommer min bön dig till mötes.

Niçin beni reddediyorsun, ya RAB, Neden yüzünü benden gizliyorsun?

 Varför förkastar du, HERRE, min själ,  varför döljer du ditt ansikte för mig?

Düşkünüm, gençliğimden beri ölümle burun burunayım, Dehşetlerinin altında tükendim.

 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom;  jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.

Şiddetli gazabın üzerimden geçti, Saçtığın dehşet beni yedi bitirdi.

 Din vredes lågor gå över mig,  dina fasor förgöra mig.

Bütün gün su gibi kuşattılar beni, Çevremi tümüyle sardılar.

 De omgiva mig beständigt såsom vatten,  de kringränna mig allasammans. [ (Psalms 88:19)  Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig;  i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret. ]

Eşi dostu benden uzaklaştırdın, Tek dostum karanlık kaldı.