Job 37

 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,  bävande spritter det upp.

“Yüreğim titrer buna, Yerinden oynar.

 Hören, hören huru hans röst ljuder vred,  hören dånet som går ut ur hans mun.

Dinleyin, gürleyen sesini dinleyin, Ağzından çıkan sesi!

 Han sänder det åstad, så långt himmelen når,  och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

Şimşeğini göğün altındaki her yere, Yeryüzünün dört bucağına salar.

 Efteråt ryter så dånet,  när han dundrar med sin väldiga röst;  och på ljungeldarna spar han ej,  då hans röst låter höra sig.

Ardından bir ses gümbürder, Görkemli sesiyle gürler. Sesi duyulunca şimşekleri alıkoymaz.

 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,  stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

Tanrı’nın sesi şaşılacak biçimde gürler, O, anlayışımızın ötesinde büyük işler yapar.

 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden»,  så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

Çünkü kara, ‘Yere düş’ der, Sağanağa, ‘Bütün şiddetinle boşal.’

 Därmed fjättrar han alla människors händer,  så att envar som han har skapat kan lära därav.

Yarattığı bütün insanlar ne yaptığını bilsin diye, Herkese işini bıraktırır.

 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,  och i sina kulor lägga de sig till ro.

Hayvanlar kovuklarına girer, İnlerinde otururlar.

 Från Stjärngemaket kommer då storm  och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

Kasırga yuvasından kopar, Soğuk saçılan rüzgarlardan.

 med sin andedräkt sänder Gud frost,  och de vida vattnen betvingas.

Tanrı’nın soluğu suları dondurur, Geniş sular buz tutar.

 Skyarna lastar han ock med väta  och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

Bulutlara nem yükler, Şimşeğini her yana yayar.

 De måste sväva än hit, än dit,  alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,  vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

Yeryüzünde ne buyurursa yapmak üzere Bulutlar O’nun istediği yönde döner durur.

 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,  än är det med nåd som han låter dem komma.

Ya insanları cezalandırmak Ya da yeryüzünü sulayıp sevgisini göstermek için Yağmur gönderir.

 Lyssna då härtill, du Job;  stanna och betänk Guds under.

“Dinle, Eyüp, Dur da düşün Tanrı’nın şaşılası işlerini.

 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång  och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

Tanrı’nın bulutları nasıl düzenlediğini, Şimşeğini nasıl çaktırdığını biliyor musun?

 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,  den Allvises underbara verk?

Bulutların dengesini, Bilgisi kusursuz olanın şaşılası işlerini biliyor musun?

 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta,  när han låter jorden domna under sunnanvinden?

Dünyanın soluğu kesildiğinde Güneyin kavurucu rüzgarı altında Giysilerin seni terletmez mi?

 Kan du välva molnhimmelen så som han,  så fast som en spegel av gjuten metall?

Dökme tunç bir ayna kadar sert olan gökkubbeyi O’nunla birlikte yayabilir misin?

 Lär oss då vad vi skola säga till honom;  för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

“O’na ne söyleyeceğimizi öğret bize, Çünkü karanlık yüzünden sözümüze düzen veremiyoruz.

 Ej må det bebådas honom att jag vill tala.  Månne någon begär sitt eget fördärv?

Konuşmak istediğim O’na söylenebilir mi? Kimse yutulmak ister mi?

 Men synes icke redan skenet?  Strålande visar han sig ju mellan skyarna,  där vinden har gått fram och sopat dem undan.

Rüzgar geçip göğü temizlediğinde Gökte parıldayan ışığa kimse bakamaz.

 I guldglans kommer han från norden.  Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

Altın parıltısı geliyor kuzeyden, Tanrı korkunç görkeme bürünmüş.

 den Allsmäktige kunna vi icke fatta,  honom som är så stor i kraft,  honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

Her Şeye Gücü Yeten’e biz ulaşamayız. Gücü yücedir, Adaleti ve eşsiz doğruluğuyla kimseyi ezmez.

 Fördenskull frukta människorna honom;  men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

Bu yüzden insanlar O’na saygı duyar, Çünkü O, bilgeleri dikkate almaz.”