Job 7

 En stridsmans liv lever ju människan på jorden,  och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Har Mennesket på Jord ej Krigerkår? Som en Daglejers er hans Dage.

 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,  lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Som Trællen, der higer efter Skygge som Daglejeren, der venter på Løn,

 Så har jag fått till arvedel månader av elände;  nätter av vedermöda hava blivit min lott.

så fik jeg Skuffelses Måneder i Arv kvalfulde Nætter til Del.

 Så snart jag har lagt mig, är min fråga:  »När skall jag då få stå upp?»  Ty aftonen synes mig så lång;  jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Når jeg lægger mig, siger jeg: "Hvornår er det Dag, af jeg kan stå op?" og når jeg står op: "Hvornår er det Kvæld?" Jeg mættes af Uro, til Dagen gryr.

 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,  med en skorpa lik jord;  min hud skrymper samman och faller sönder.

Mit Legeme er klædt med Orme og Skorpe, min Hud skrumper ind og væsker.

 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;  de försvinna utan något hopp.

Raskere end Skyttelen flyver mine Dage, de svinder bort uden Håb.

 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,  att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Kom i Hu, at mit Liv er et Pust, ej mer får mit Øje Lykke at skue!

 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;  bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Vennens Øje skal ikke se mig, dit Øje søger mig - jeg er ikke mere.

 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,  så är den som har farit ned i dödsriket;  han kommer ej åter upp därifrån.

Som Skyen svinder og trækker bort, bliver den, der synker i Døden, borte,

 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,  och hans plats vet icke av honom mer.

han vender ej atter hjem til sit Hus, hans Sted får ham aldrig at se igen.

 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,  jag vill taga till orda i min andes ångest,  jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Så vil jeg da ej lægge Bånd på min Mund, men tale i Åndens Kvide, sukke i bitter Sjælenød.

 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,  så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Er jeg et Hav, eller er jeg en Drage, siden du sætter Vagt ved mig?

 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,  att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Når jeg tænker, mit Leje skal lindre mig, Sengen lette mit Suk,

 då förfärar du mig genom drömmar,  och med syner förskräcker du mig.

da ængster du mig med Drømme, skræmmer mig op ved Syner,

 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,  hellre dö än vara blott knotor!

så min Sjæl vil hellere kvæles. hellere dø end lide.

 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.  Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Nu nok! Jeg lever ej evigt, slip mig, mit Liv er et Pust!

 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,  aktar på henne så noga,

Hvad er et Menneske, at du regner ham og lægger Mærke til ham,

 synar henne var morgon,  prövar henne vart ögonblick?

hjemsøger ham hver Morgen, ransager ham hvert Øjeblik?

 Huru länge skall det dröja,  innan du vänder din blick ifrån mig,  lämnar mig i fred ett litet andetag?

Når vender du dog dit Øje fra mig, slipper mig, til jeg har sunket mit Spyt?

 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,  du människornas bespejare?  Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp  och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Har jeg syndet, hvad skader det dig, du, som er Menneskets Vogter? Hvi gjorde du mig til Skive, hvorfor blev jeg dig til Byrde?

 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,  icke tillgiva mig min missgärning?  Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;  om du söker efter mig, så är jag icke mer.

Hvorfor tilgiver du ikke min Synd og lader min Brøde uænset? Snart ligger jeg jo under Mulde, du søger mig - og jeg er ikke mere!