Job 7

Zdaliž nemá vyměřeného času člověk na zemi? A dnové jeho jako dnové nájemníka.

 En stridsmans liv lever ju människan på jorden,  och hennes dagar äro såsom dagakarlens dagar.

Jako služebník, kterýž touží po stínu, a jako nájemník, jenž očekává skonání díla svého:

 Hon är lik en träl som flämtar efter skugga,  lik en dagakarl som får bida efter sin lön.

Tak jsou mi dědičně přivlastněni měsícové marní, a noci plné trápení jsou mi odečteny.

 Så har jag fått till arvedel månader av elände;  nätter av vedermöda hava blivit min lott.

Jestliže ležím, říkám: Kdy vstanu? A pomine noc? Tak pln bývám myšlení až do svitání.

 Så snart jag har lagt mig, är min fråga:  »När skall jag då få stå upp?»  Ty aftonen synes mig så lång;  jag är övermätt av oro, innan morgonen har kommit.

Tělo mé odíno jest červy a strupem i prachem, kůže má puká se a rozpouští.

 Med förruttnelsens maskar höljes min kropp,  med en skorpa lik jord;  min hud skrymper samman och faller sönder.

Dnové moji rychlejší byli nežli člunek tkadlce, nebo stráveni jsou bez prodlení.

 Mina dagar fly snabbare än vävarens spole;  de försvinna utan något hopp.

Rozpomeň se, ó Pane, že jako vítr jest život můj, a oko mé že více neuzří dobrých věcí,

 Tänk därpå att mitt liv är en fläkt,  att mitt öga icke mer skall få se någon lycka.

Aniž mne spatří oko, jenž mne vídalo. Oči tvé budou ke mně, a mne již nebude.

 Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig;  bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer.

Jakož oblak hyne a mizí, tak ten, kterýž sstupuje do hrobu, nevystoupí zase,

 Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort,  så är den som har farit ned i dödsriket;  han kommer ej åter upp därifrån.

Aniž se opět navrátí do domu svého, aniž ho již více pozná místo jeho.

 Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus,  och hans plats vet icke av honom mer.

Protož nemohuť já zdržeti úst svých, mluvím v ssoužení ducha svého, naříkám v hořkosti duše své.

 Därför vill jag nu icke lägga band på min mun,  jag vill taga till orda i min andes ångest,  jag vill klaga i min själs bedrövelse.

Zdali jsem já mořem čili velrybem, že jsi mne stráží osadil?

 Icke är jag väl ett hav eller ett havsvidunder,  så att du måste sätta ut vakt mot mig?

Když myslím: Potěší mne lůže mé, poodejme naříkání mého postel má:

 När jag hoppas att min bädd skall trösta mig,  att mitt läger skall lindra mitt bekymmer,

Tedy mne strašíš sny, a viděními děsíš mne,

 då förfärar du mig genom drömmar,  och med syner förskräcker du mig.

Tak že sobě zvoluje zaškrcení duše má, a smrt nad život.

 Nej, hellre vill jag nu bliva kvävd,  hellre dö än vara blott knotor!

Mrzí mne, nebuduť déle živ. Poodstupiž ode mne, nebo marní jsou dnové moji.

 Jag är led vid detta; aldrig kommer jag åter till liv.  Låt mig vara; mina dagar äro ju fåfänglighet.

Co jest člověk, že ho sobě tak vážíš, a že tak o něj pečuješ?

 Vad är då en människa, att du gör så stor sak av henne,  aktar på henne så noga,

A že ho navštěvuješ každého jitra, a každé chvíle jej zkušuješ?

 synar henne var morgon,  prövar henne vart ögonblick?

Dokudž se neodvrátíš ode mne, a nedáš mi aspoň polknouti mé sliny?

 Huru länge skall det dröja,  innan du vänder din blick ifrån mig,  lämnar mig i fred ett litet andetag?

Zhřešil jsem, což mám učiniti, ó strážce lidský? Proč jsi mne položil za cíl sobě, tak abych sám sobě byl břemenem?

 Om jag än har syndar, vad skadar jag därmed dig,  du människornas bespejare?  Varför har du satt mig till ett mål för dina angrepp  och låtit mig bliva en börda för mig själv?

Nýbrž proč neodejmeš přestoupení mého, a neodpustíš nepravosti mé? Nebo již v zemi lehnu. Potom bys mne i pilně hledal, nebude mne.

 Varför vill du icke förlåta mig min överträdelse,  icke tillgiva mig min missgärning?  Nu måste jag ju snart gå till vila i stoftet;  om du söker efter mig, så är jag icke mer.