Job 37

super hoc expavit cor meum et emotum est de loco suo

 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,  bävande spritter det upp.

audite auditionem in terrore vocis eius et sonum de ore illius procedentem

 Hören, hören huru hans röst ljuder vred,  hören dånet som går ut ur hans mun.

subter omnes caelos ipse considerat et lumen illius super terminos terrae

 Han sänder det åstad, så långt himmelen når,  och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

post eum rugiet sonitus tonabit voce magnitudinis suae et non investigabitur cum audita fuerit vox eius

 Efteråt ryter så dånet,  när han dundrar med sin väldiga röst;  och på ljungeldarna spar han ej,  då hans röst låter höra sig.

tonabit Deus in voce sua mirabiliter qui facit magna et inscrutabilia

 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,  stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

qui praecipit nivi ut descendat in terram et hiemis pluviis et imbri fortitudinis suae

 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden»,  så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

qui in manu omnium hominum signat ut noverint singuli opera sua

 Därmed fjättrar han alla människors händer,  så att envar som han har skapat kan lära därav.

ingredietur bestia latibulum et in antro suo morabitur

 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,  och i sina kulor lägga de sig till ro.

ab interioribus egreditur tempestas et ab Arcturo frigus

 Från Stjärngemaket kommer då storm  och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

flante Deo concrescit gelu et rursum latissimae funduntur aquae

 med sin andedräkt sänder Gud frost,  och de vida vattnen betvingas.

frumentum desiderat nubes et nubes spargunt lumen suum

 Skyarna lastar han ock med väta  och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

quae lustrant per circuitum quocumque eas voluntas gubernantis duxerit ad omne quod praeceperit illis super faciem orbis terrarum

 De måste sväva än hit, än dit,  alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,  vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

sive in una tribu sive in terra sua sive in quocumque loco misericordiae suae eas iusserit inveniri

 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,  än är det med nåd som han låter dem komma.

ausculta haec Iob sta et considera miracula Dei

 Lyssna då härtill, du Job;  stanna och betänk Guds under.

numquid scis quando praeceperit Deus pluviis ut ostenderent lucem nubium eius

 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång  och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

numquid nosti semitas nubium magnas et perfectas scientias

 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,  den Allvises underbara verk?

nonne vestimenta tua calida sunt cum perflata fuerit terra austro

 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta,  när han låter jorden domna under sunnanvinden?

tu forsitan cum eo fabricatus es caelos qui solidissimi quasi aere fusi sunt

 Kan du välva molnhimmelen så som han,  så fast som en spegel av gjuten metall?

ostende nobis quid dicamus illi nos quippe involvimur tenebris

 Lär oss då vad vi skola säga till honom;  för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

quis narrabit ei quae loquor etiam si locutus fuerit homo devorabitur

 Ej må det bebådas honom att jag vill tala.  Månne någon begär sitt eget fördärv?

at nunc non vident lucem subito aer cogitur in nubes et ventus transiens fugabit eas

 Men synes icke redan skenet?  Strålande visar han sig ju mellan skyarna,  där vinden har gått fram och sopat dem undan.

ab aquilone aurum venit et ad Deum formidolosa laudatio

 I guldglans kommer han från norden.  Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

digne eum invenire non possumus magnus fortitudine et iudicio et iustitia et enarrari non potest

 den Allsmäktige kunna vi icke fatta,  honom som är så stor i kraft,  honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

ideo timebunt eum viri et non audebunt contemplari omnes qui sibi videntur esse sapientes

 Fördenskull frukta människorna honom;  men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.