Psalms 139

Ya RAB, sınayıp tanıdın beni.

För sångmästaren; av David; en psalm.  HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

Oturup kalkışımı bilirsin, Niyetimi uzaktan anlarsın.

 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;  du förstår mina tankar fjärran ifrån.

Gittiğim yolu, yattığım yeri inceden inceye elersin, Bütün yaptıklarımdan haberin var.

 Evad jag går eller ligger, utforskar du det,  och med alla mina vägar är du förtrogen.

Daha sözü ağzıma almadan, Söyleyeceğim her şeyi bilirsin, ya RAB.

 Ty förrän ett ord är på min tunga,  se, så känner du, HERRE, det till fullo.

Beni çepeçevre kuşattın, Elini üzerime koydun.

 Du omsluter mig på alla sidor  och håller mig i din hand.

Kaldıramam böylesi bir bilgiyi, Başa çıkamam, erişemem.

 En sådan kunskap är mig alltför underbar;  den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

Nereye gidebilirim senin Ruhun’dan, Nereye kaçabilirim huzurundan?

 Vart skall jag gå för din Ande,  och vart skall jag fly för ditt ansikte?

Göklere çıksam, oradasın, Ölüler diyarına yatak sersem, yine oradasın.

 Fore jag upp till himmelen, så är du där,  och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

Seherin kanatlarını alıp uçsam, Denizin ötesine konsam,

 Toge jag morgonrodnadens vingar,  gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

Orada bile elin yol gösterir bana, Sağ elin tutar beni.

 så skulle också där din hand leda mig  och din högra hand fatta mig.

Desem ki, “Karanlık beni kaplasın, Çevremdeki aydınlık geceye dönsün.”

 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig  och ljuset bliva natt omkring mig»,

Karanlık bile karanlık sayılmaz senin için, Gece, gündüz gibi ışıldar, Karanlıkla aydınlık birdir senin için.

 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,  natten skulle lysa såsom dagen:  ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

İç varlığımı sen yarattın, Annemin rahminde beni sen ördün.

 Ty du har skapat mina njurar,  du sammanvävde mig i min moders liv.

Sana övgüler sunarım, Çünkü müthiş ve harika yaratılmışım. Ne harika işlerin var! Bunu çok iyi bilirim.

 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;  ja, underbara äro dina verk,  min själ vet det väl.

Gizli yerde yaratıldığımda, Yerin derinliklerinde örüldüğümde, Bedenim senden gizli değildi.

 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,  när jag bereddes i det fördolda,  när jag bildades i jordens djup.

Henüz döl yatağındayken gözlerin gördü beni; Bana ayrılan günlerin hiçbiri gelmeden, Hepsi senin kitabına yazılmıştı.

 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;  alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,  de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

Hakkımdaki düşüncelerin ne değerli, ey Tanrı, Sayıları ne çok!

 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,  huru stor är icke deras mångfald!

Kum tanelerinden fazladır saymaya kalksam. Uyanıyorum, hâlâ seninleyim.

 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;  när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

Ey Tanrı, keşke kötüleri öldürsen! Ey eli kanlı insanlar, uzaklaşın benden!

 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!  Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

Çünkü senin için kötü konuşuyorlar, Adını kötüye kullanıyor düşmanların.

 de som tala om dig med ränker i sinnet,  de som hava bragt dina städer i fördärv!

Ya RAB, nasıl tiksinmem senden tiksinenlerden? Nasıl iğrenmem sana başkaldıranlardan?

 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?  Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

Onlardan tümüyle nefret ediyor, Onları düşman sayıyorum.

 Jag hatar dem med starkaste hat;  ja, mina fiender hava de blivit.

Ey Tanrı, yokla beni, tanı yüreğimi, Sına beni, öğren kaygılarımı.

 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;  pröva mig och känn mina tankar,

Bak, seni gücendiren bir yönüm var mı, Öncülük et bana sonsuz yaşam yolunda!

 och se till, om jag är stadd på en olycksväg,  och led mig på den eviga vägen.