Job 17

“Yaşama gücüm tükendi, günlerim kısaldı, Mezar gözlüyor beni.

 Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut,  bland gravar får jag min lott.

Çevremi alaycılar kuşatmış, Gözümü onların aşağılamasıyla açıp kapıyorum.

 Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri,  och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

“Ey Tanrı, kefilim ol kendine karşı, Başka kim var bana güvence verecek?

 Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv;  vilken annan vill giva mig sitt handslag?

Çünkü onların aklını anlayışa kapadın, Bu yüzden onları zafere kavuşturmayacaksın.

 Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd,  därför skall du icke låta dem triumfera.

Para için dostlarını satan adamın Çocuklarının gözünün feri söner.

 Den som förråder sina vänner till plundring,  på hans barn skola ögonen försmäkta.

“Tanrı beni insanların diline düşürdü, Yüzüme tükürmekteler.

 Jag är satt till ett ordspråk bland folken;  en man som man spottar i ansiktet är jag.

Kederden gözümün feri söndü, Kollarım bacaklarım çırpı gibi.

 Därför är mitt öga skumt av grämelse,  och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

Dürüst insanlar buna şaşıyor, Suçsuzlar tanrısızlara saldırıyor.

 De redliga häpna över sådant,  och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

Doğrular kendi yolunu tutuyor, Elleri temiz olanlar gittikçe güçleniyor.

 Men den rättfärdige håller fast vid sin väg,  och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

“Ama siz, hepiniz gelin yine deneyin! Aranızda bir bilge bulamayacağım.

 Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt,  jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

Günlerim geçti, tasarılarım, Dileklerim suya düştü.

 Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer,  vad som var mitt hjärtas begär.

Bu insanlar geceyi gündüze çeviriyorlar, Karanlığa ‘Işık yakındır’ diyorlar.

 Men natten vill man göra till dag,  ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

Ölüler diyarını evim diye gözlüyorsam, Yatağımı karanlığa seriyorsam,

 Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning,  i mörkret skall jag bädda mitt läger;

Çukura ‘Babam’, Kurda ‘Annem, kızkardeşim’ diyorsam,

 till graven måste jag säga: »Du är min fader»,  till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

Umudum nerede? Kim benim için umut görebilir?

 Vad bliver då av mitt hopp,  ja, mitt hopp, vem får skåda det?

Umut benimle ölüler diyarına mı inecek? Toprağa birlikte mi gireceğiz?”

 Till dödsrikets bommar far det ned,  då jag nu själv går till vila i stoftet.