Psalms 139

För sångmästaren; av David; en psalm.  HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

Ya RAB, sınayıp tanıdın beni.

 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;  du förstår mina tankar fjärran ifrån.

Oturup kalkışımı bilirsin, Niyetimi uzaktan anlarsın.

 Evad jag går eller ligger, utforskar du det,  och med alla mina vägar är du förtrogen.

Gittiğim yolu, yattığım yeri inceden inceye elersin, Bütün yaptıklarımdan haberin var.

 Ty förrän ett ord är på min tunga,  se, så känner du, HERRE, det till fullo.

Daha sözü ağzıma almadan, Söyleyeceğim her şeyi bilirsin, ya RAB.

 Du omsluter mig på alla sidor  och håller mig i din hand.

Beni çepeçevre kuşattın, Elini üzerime koydun.

 En sådan kunskap är mig alltför underbar;  den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

Kaldıramam böylesi bir bilgiyi, Başa çıkamam, erişemem.

 Vart skall jag gå för din Ande,  och vart skall jag fly för ditt ansikte?

Nereye gidebilirim senin Ruhun’dan, Nereye kaçabilirim huzurundan?

 Fore jag upp till himmelen, så är du där,  och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

Göklere çıksam, oradasın, Ölüler diyarına yatak sersem, yine oradasın.

 Toge jag morgonrodnadens vingar,  gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

Seherin kanatlarını alıp uçsam, Denizin ötesine konsam,

 så skulle också där din hand leda mig  och din högra hand fatta mig.

Orada bile elin yol gösterir bana, Sağ elin tutar beni.

 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig  och ljuset bliva natt omkring mig»,

Desem ki, “Karanlık beni kaplasın, Çevremdeki aydınlık geceye dönsün.”

 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,  natten skulle lysa såsom dagen:  ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

Karanlık bile karanlık sayılmaz senin için, Gece, gündüz gibi ışıldar, Karanlıkla aydınlık birdir senin için.

 Ty du har skapat mina njurar,  du sammanvävde mig i min moders liv.

İç varlığımı sen yarattın, Annemin rahminde beni sen ördün.

 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;  ja, underbara äro dina verk,  min själ vet det väl.

Sana övgüler sunarım, Çünkü müthiş ve harika yaratılmışım. Ne harika işlerin var! Bunu çok iyi bilirim.

 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,  när jag bereddes i det fördolda,  när jag bildades i jordens djup.

Gizli yerde yaratıldığımda, Yerin derinliklerinde örüldüğümde, Bedenim senden gizli değildi.

 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;  alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,  de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

Henüz döl yatağındayken gözlerin gördü beni; Bana ayrılan günlerin hiçbiri gelmeden, Hepsi senin kitabına yazılmıştı.

 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,  huru stor är icke deras mångfald!

Hakkımdaki düşüncelerin ne değerli, ey Tanrı, Sayıları ne çok!

 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;  när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

Kum tanelerinden fazladır saymaya kalksam. Uyanıyorum, hâlâ seninleyim.

 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!  Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

Ey Tanrı, keşke kötüleri öldürsen! Ey eli kanlı insanlar, uzaklaşın benden!

 de som tala om dig med ränker i sinnet,  de som hava bragt dina städer i fördärv!

Çünkü senin için kötü konuşuyorlar, Adını kötüye kullanıyor düşmanların.

 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?  Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

Ya RAB, nasıl tiksinmem senden tiksinenlerden? Nasıl iğrenmem sana başkaldıranlardan?

 Jag hatar dem med starkaste hat;  ja, mina fiender hava de blivit.

Onlardan tümüyle nefret ediyor, Onları düşman sayıyorum.

 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;  pröva mig och känn mina tankar,

Ey Tanrı, yokla beni, tanı yüreğimi, Sına beni, öğren kaygılarımı.

 och se till, om jag är stadd på en olycksväg,  och led mig på den eviga vägen.

Bak, seni gücendiren bir yönüm var mı, Öncülük et bana sonsuz yaşam yolunda!