Mark 4

Och han begynte åter undervisa vid sjön. Och där församlade sig en stor hop folk omkring honom. Därför steg han i en båt; och han satt i den ute på sjön, under det att allt folket stod på land utmed sjön.

És ismét kezde tanítani a tenger mellett. És nagy sokaság gyűle ő hozzá, úgy hogy ő a hajóba lépvén, a tengeren ül vala, az egész sokaság pedig a tenger mellett a földön vala.

Och han undervisade dem mycket i liknelser och sade till dem i sin undervisning:

És sokat tanítja vala őket példázatokban, és ezt mondja vala nékik tanításában:

»Hören! En såningsman gick ut för att så.

Halljátok: Ímé, a magvető kiméne vetni.

Då hände sig, när han sådde, att somt föll vid vägen, och fåglarna kommo och åto upp det.

És lőn vetés közben, hogy némely az út mellé esék, és eljövének az égi madarak és megevék azt.

Och somt föll på stengrund, där det icke hade mycket jord, och det kom strax upp, eftersom det icke hade djup jord;

Némely pedig a köves helyre esék, a hol nem sok földje vala, és hamar kikele, mivel nem vala mélyen a földben.

men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort.

Mikor pedig fölkelt a nap, elsűle, és mivelhogy nem volt gyökere, elszárada.

Och somt föll bland törnen, och törnena sköto upp och förkvävde det, så att det icke gav någon frukt.

Némely pedig a tövisek közé esék, és felnevekedének a tövisek és megfojták azt, és nem ada gyümölcsöt.

Men somt föll i god jord, och det sköt upp och växte och gav frukt och bar trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

Némely pedig a jó földbe esék; és ád vala nevekedő és bővölködő gyümölcsöt, és némely hoz vala harmincz annyit, némely hatvan annyit, némely pedig száz annyit.

Och han tillade: »Den som har öron till att höra, han höre.»

És monda nékik: A kinek van füle a hallásra, hallja.

När han sedan hade dragit sig undan ifrån folket, frågade honom de tolv, och med dem de andra som följde honom, om liknelserna.

Mikor pedig egyedül vala, megkérdezék őt a körülötte lévők a tizenkettővel együtt a példázat felől.

Då sade han till dem: »Åt eder är Guds rikes hemlighet given, men åt dem som stå utanför meddelas alltsammans i liknelser,

Ő pedig monda nékik: Néktek adatott, hogy az Isten országának titkát tudjátok, ama kívül levőknek pedig példázatokban adatnak mindenek,

för att de 'med seende ögon skola se, och dock intet förnimma, och med hörande öron höra, och dock intet förstå, så att de icke omvända sig och undfå förlåtelse'.»

Hogy nézvén nézzenek és ne lássanak; és hallván halljanak és ne értsenek, hogy soha meg ne térjenek és bűneik meg ne bocsáttassanak.

Sedan sade han till dem: »Förstån I icke denna liknelse, huru skolen I då kunna fatta alla de andra liknelserna? --

És monda nékik: Nem értitek ezt a példázatot? Akkor mimódon értitek meg majd a többi példázatot?

Vad såningsmannen sår är ordet.

A magvető az ígét hinti.

Och att säden såddes vid vägen, det är sagt om dem i vilka ordet väl bliver sått, men när de hava hört det, kommer strax Satan ock tager bort ordet som såddes i dem.

Az útfélen valók pedig azok, a kiknek hintik az ígét, de mihelyest hallják, azonnal eljő a Sátán és elragadja a szívökbe vetett ígét.

Sammalunda förhåller det sig med det som sås på stengrunden: det är sagt om dem, som när de få höra ordet, väl strax taga emot det med glädje,

És hasonlóképen a köves helyre vetettek azok, a kik mihelyst hallják az ígét, mindjárt örömmel fogadják,

men icke hava någon rot i sig, utan bliva beståndande allenast till en tid; när sedan bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då komma de strax på fall.

De nincsen ő bennük gyökere, hanem ideig valók; azután ha nyomorúság vagy háborúság támad az íge miatt, azonnal megbotránkoznak.

Annorlunda förhåller det sig med det som sås bland törnena: det är sagt om dem som väl höra ordet,

A tövisek közé vetettek pedig azok, a kik az ígét hallják,

men låta tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse, och begärelser efter andra ting, komma därin och förkväva ordet, så att det bliver utan frukt.

De a világi gondok és a gazdagság csalárdsága és egyéb dolgok kívánsága közbejővén, elfojtják az ígét, és gyümölcstelen lesz.

Men att det såddes i den goda jorden, det är sagt om dem som både höra ordet och taga emot det, och som bära frukt, trettiofalt och sextiofalt och hundrafalt.»

A jó földbe vetettek pedig azok, a kik hallják az ígét és beveszik, és gyümölcsöt teremnek, némely harmincz annyit, némely hatvan annyit, némely száz annyit.

Och han sade till dem: »Icke tager man väl fram ett ljus, för att det skall sättas under skäppan eller under bänken; man gör det ju, för att det skall sättas på ljusstaken.

És monda nékik: Avagy azért hozzák-é elő a gyertyát, hogy véka alá tegyék, vagy az ágy alá? És nem azért-é, hogy a gyertyatartóba tegyék?

Ty intet är fördolt, utom för att det skall bliva uppenbarat; ej heller har något blivit undangömt, utom för att det skall komma i dagen.

Mert nincs semmi rejtett dolog, a mi meg ne jelentetnék; és semmi sem volt eltitkolva, hanem hogy nyilvánosságra jusson.

Om någon har öron till att höra, så höre han.»

Ha valakinek van füle a hallásra, hallja.

Och han sade till dem: »Akten på vad I hören. Med det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder, och ännu mer skall bliva eder tilldelat.

És monda nékik: Megjegyezzétek, a mit hallotok: A milyen mértékkel mértek, olyannal mérnek néktek, sőt ráadást adnak néktek, a kik halljátok.

Ty den som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.»

Mert a kinek van, annak adatik; és a kinek nincs, attól az is elvétetik, a mije van.

Och han sade: »Så är det med Guds rike, som när en man sår säd i jorden;

És monda: Úgy van az Isten országa, mint mikor az ember beveti a magot a földbe.

och han sover, och han vaknar, och nätter och dagar gå, och säden skjuter upp och växer i höjden, han vet själv icke huru.

És alszik és fölkel éjjel és nappal; a mag pedig kihajt és felnő, ő maga sem tudja miképen.

Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.

Mert magától terem a föld, először füvet, azután kalászt, azután teljes buzát a kalászban.

När så frukten är mogen, låter han strax lien gå, ty skördetiden är då inne.»

Mihelyt pedig a gabona arra való, azonnal sarlót ereszt reá, mert az aratás elérkezett.

Och han sade: »Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det?

És monda: Mihez hasonlítsuk az Isten országát? Avagy milyen példában példázzuk azt?

Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden;

A mustármaghoz, a mely mikor a földbe vettetik, minden földi magnál kisebb,

men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.»

És mikor elvettetik, felnő, és minden veteménynél nagyobb lesz és nagy ágakat hajt, úgy hogy árnyéka alatt fészket rakhatnak az égi madarak.

I många sådana liknelser förkunnade han ordet för dem, efter deras förmåga att fatta det;

És sok ilyen példázatban hirdeti vala nékik az ígét, úgy a mint megérthetik vala.

och utan liknelse talade han icke till dem. Men för sina lärjungar uttydde han allt, när de voro allena.

Példázat nélkül pedig nem szól vala nékik; maguk közt azonban a tanítványoknak mindent megmagyaráz vala.

Samma dag, om aftonen, sade han till dem: »Låt oss fara över till andra stranden.»

Azután monda nékik azon a napon, a mint este lőn: Menjünk át a túlsó partra.

Så läto de folket gå och togo honom med i båten, där han redan förut var; och jämväl andra båtar följde med honom.

Elbocsátván azért a sokaságot, elvivék őt, úgy a mint a hajóban vala; de más hajók is valának vele.

Då kom en häftig stormvind, och vågorna slogo in i båten, så att båten redan begynte fyllas.

Akkor nagy szélvihar támada, a hullámok pedig becsapnak vala a hajóba, annyira, hogy már-már megtelék.

Men han själv låg i bakstammen och sov, lutad mot huvudgärden. Då väckte de honom och sade till honom: »Mästare, frågar du icke efter att vi förgås?»

Ő pedig a hajó hátulsó részében a fejaljon aluszik vala. És fölkelték őt és mondának néki: Mester, nem törődöl vele, hogy elveszünk?

När han så hade vaknat, näpste han vinden och sade till sjön: »Tig, var stilla.» Och vinden lade sig, och det blev alldeles lugnt.

És felkelvén megdorgálá a szelet, és monda a tengernek: Hallgass, némulj el! És elállt a szél, és lőn nagy csendesség.

Därefter sade han till dem: »Varför rädens I? Haven I ännu ingen tro?»

És monda nékik: Miért vagytok ily félénkek? Hogy van, hogy nincsen hitetek?

Och de hade blivit mycket häpna och sade till varandra: »Vem är då denne, eftersom både vinden och sjön äro honom lydiga?»

És megfélemlének nagy félelemmel, és ezt mondják vala egymásnak: Kicsoda hát ez, hogy mind a szél, mind a tenger engednek néki?