Job 24

Hvorfor lar den Allmektige aldri sine straffetider komme? Og hvorfor får de som kjenner ham, ikke se hans dager?

 Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar?  varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?

Folk flytter grenseskjell; de raner fe og fører det på beite.

 Se, råmärken flyttar man undan,  rövade hjordar driver man i bet;

Farløses asen driver de bort; enkens okse tar de i pant.

 de faderlösas åsna för man bort  och tager änkans ko i pant.

Fattigfolk trenger de ut av veien; alle de saktmodige i landet må skjule sig.

 Man tränger de fattiga undan från vägen,  de betryckta i landet måste gömma sig med varandra.

Ja, som villesler i ørkenen går de ut til sin gjerning og leter efter føde; ødemarken gir dem brød til barna.

 Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen;  dit gå de och möda sig och söka något till täring;  hedmarken är det bröd de hava åt sina barn.

På marken høster de den ugudeliges fôr, og i hans vingård holder de efterhøst.

 På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta,  de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård.

Nakne overnatter de uten klær og uten dekke i kulden.

 Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder;  de hava intet att skyla sig med i kölden.

Av skyllregnet på fjellet blir de våte, og fordi de ikke har noget annet ly, trykker de sig inn til berget.

 Av störtskurar från bergen genomdränkas de;  de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt.

Den farløse rives bort fra mors bryst, og armingens klær blir tatt som pant.

 Den faderlöse slites från sin moders bröst,  och den betryckte drabbas av utpantning.

Nakne går de, uten klær, og sultne bærer de kornbånd.

 Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder,  hungrande nödgas de bära på kärvar.

Mellem de ugudeliges murer perser de olje; de treder vinpersene og tørster.

 Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja,  de få trampa vinpressar och därvid lida törst.

Fra byen lyder døendes stønn, og de hårdt sårede skriker om hjelp; men Gud enser ikke slik urett.

 Utstötta ur människors samfund jämra de sig,  ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop.  Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker.

Andre er fiender av lyset; de kjenner ikke dets veier og holder sig ikke på dets stier.

 Andra hava blivit fiender till ljuset;  de känna icke dess vägar  och hålla sig ej på dess stigar.

Før dag står morderen op, slår ihjel den som er arm og fattig, og om natten er han som tyven.

 Vid dagningen står mördaren upp  för att dräpa den betryckte och fattige;  och om natten gör han sig till tjuvars like.

Horkarlens øie speider efter skumringen; han sier: Intet øie ser mig, og han dekker sitt ansikt til.

 Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen,  han tänker: »Intet öga får känna igen mig»,  och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte.

I mørket bryter de inn i husene, om dagen lukker de sig inne; lyset vil de ikke vite av.

 När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen,  men under dagen stänga de sig inne;  ljuset vilja de icke veta av.

For nattens mørke er morgen for dem alle; de er velkjente med nattemørkets redsler.

 Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon,  med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna.

Hastig rives de med av strømmen; forbannet blir deres arvedel i landet; de ferdes ikke mere på veien til vingårdene.

 »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen,  förbannad bliver hans del i landet;  till vingårdarna får han ej mer styra sina steg.

Tørke og hete sluker snevann, dødsriket dem som synder.

 Såsom snövatten förtäres av torka och hetta,  så förtär dödsriket den som har syndat.

Hans mors liv glemmer ham, makken fortærer ham med lyst, ingen minnes ham mere, og ondskapen blir som et splintret tre.

 Hans moders liv förgäter honom,  maskar frossa på honom,  ingen finnes, som bevarar hans minne;  såsom ett träd brytes orättfärdigheten av.

Slik går det med den som har plyndret den ufruktbare, som ikke fødte, og aldri har gjort godt mot enker.

 Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder,  och när någon icke gör gott mot änkan.»

Men Gud opholder voldsmennene lenge med sin kraft; de reiser sig igjen, skjønt de mistvilte om livet.

 Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft,  de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet;

Han lar dem leve i trygghet og støtter dem; hans øine våker over deres veier.

 han giver dem trygghet, så att de få vila,  och hans ögon vaka över deras vägar.

De stiger høit; en liten stund, så er de ikke mere; de segner og dør som alle andre, og som aks-toppen skjæres de av.

 När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd,  de sjunka då ned och dö som alla andra;  likasom axens toppar vissna de bort.

Og er det nu ikke så, hvem gjør mig da til løgner og mitt ord til intet?

 Är det ej så, vem vill då vederlägga mig,  vem kan göra mina ord om intet?