Lamentations 5

Gedenk, HEERE, wat ons geschied is, aanschouw het, en zie onzen smaad aan.

 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss  skåda ned och se till vår smälek.

Ons erfdeel is tot de vreemdelingen gewend, onze huizen tot de uitlanders.

 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo,  våra hus i utlänningars.5 Mos. 28,30 f.

Wij zijn wezen zonder vader, onze moeders zijn als de weduwen.

 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader;  våra mödrar äro såsom änkor.

Ons water moeten wij voor geld drinken; ons hout komt ons op prijs te staan.

 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar;  vår egen ved måste vi betala.

Wij lijden vervolging op onze halzen; zijn wij moede, men laat ons geen rust.

 Våra förföljare äro oss på halsen;  huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.

Wij hebben den Egyptenaar de hand gegeven, en den Assyriër, om met brood verzadigd te worden.

 Vi hava måst giva oss under Egypten,  under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.

Onze vaders hebben gezondigd, en zijn niet meer, en wij dragen hun ongerechtigheden.

 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer,  vi måste bära deras missgärningar.2 Mos. 20,5. Jer. 31,29. Hes. 18,2.

Knechten heersen over ons; er is niemand, die ons uit hun hand rukke.

 Trälar få råda över oss;  ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.

Wij moeten ons brood met gevaar onzes levens halen, vanwege het zwaard der woestijn.

 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd,  bärga det undan öknens svärd.

Onze huid is zwart geworden gelijk een oven, vanwege den geweldigen storm des hongers.

 Vår hud är glödande såsom en ugn,  för brännande hungers skull.

Zij hebben de vrouwen te Sion verkracht, en de jonge dochters in de steden van Juda.

 Kvinnorna kränkte man i Sion,  jungfrurna i Juda städer.

De vorsten zijn door hunlieder hand opgehangen; de aangezichten der ouden zijn niet geëerd geweest.

 Furstarna blevo upphängda av deras händer,  för de äldste visade de ingen försyn.5 Mos. 28,50.

Zij hebben de jongelingen weggenomen, om te malen, en de jongens struikelen onder het hout.

 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar,  och gossarna dignade under vedbördor.

De ouden houden op van de poort, de jongelingen van hun snarenspel.

 De gamla sitta icke mer i porten,  de unga hava upphört med sitt strängaspel.

De vreugde onzes harten houdt op, onze rei is in treurigheid veranderd.

 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd  i sorgelåt är vår dans förvandlad.Job 30,31.

De kroon onzes hoofds is afgevallen; o wee nu onzer, dat wij zo gezondigd hebben!

 Kronan har fallit ifrån vårt huvud;  ve oss, att vi syndade så!Job 19,9. Jer. 13,18. Hes. 21,26.

Daarom is ons hart mat, om deze dingen zijn onze ogen duister geworden.

 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka,  därför äro våra ögon förmörkade,

Om des bergs Sions wil, die verwoest is, waar de vossen op lopen.

 för Sions bergs skull, som nu ligger öde,  så att rävarna ströva omkring därpå.

Gij, o HEERE, zit in eeuwigheid, Uw troon is van geslacht tot geslacht.

 Du, HERRE, tronar evinnerligen;  din tron består från släkte till släkte.Ps. 9,8. 29,10. 102,13. 145,13.

Waarom zoudt Gij ons steeds vergeten? Waarom zoudt Gij ons zo langen tijd verlaten?

 Varför vill du för alltid förgäta oss,  förkasta oss för beständigt?

HEERE, bekeer ons tot U, zo zullen wij bekeerd zijn; vernieuw onze dagen als van ouds.

 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter;  förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.Jer. 31,18.

Want zoudt Gij ons ganselijk verwerpen? Zoudt Gij zozeer tegen ons verbolgen zijn?

 Eller har du alldeles förkastat oss?  Förtörnas du på oss så övermåttan?