Job 37

 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta,  bävande spritter det upp.

Ja, derover skælver mit Hjerte, bævende skifter det Sted!

 Hören, hören huru hans röst ljuder vred,  hören dånet som går ut ur hans mun.

Lyt dog til hans bragende Røst, til Drønet, der går fra hans Mund!

 Han sänder det åstad, så långt himmelen når,  och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

Han slipper det løs under hele Himlen, sit Lys til Jordens Ender;

 Efteråt ryter så dånet,  när han dundrar med sin väldiga röst;  och på ljungeldarna spar han ej,  då hans röst låter höra sig.

efter det brøler hans Røst, med Højhed brager hans Torden; han sparer ikke på Lyn, imedens hans Stemme høres.

 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst,  stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

Underfuldt lyder Guds Tordenrøst, han øver Vælde, vi fatter det ej.

 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden»,  så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

Thi han siger til Sneen: "Fald ned på Jorden!" til Byger og Regnskyl: "Bliv stærke!"

 Därmed fjättrar han alla människors händer,  så att envar som han har skapat kan lära därav.

For alle Mennesker sætter han Segl, at de dødelige alle må kende hans Gerning.

 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen,  och i sina kulor lägga de sig till ro.

De vilde Dyr søger Ly og holder sig i deres Huler:

 Från Stjärngemaket kommer då storm  och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

Fra Kammeret kommer der Storm, fra Nordens Stjerner Kulde.

 med sin andedräkt sänder Gud frost,  och de vida vattnen betvingas.

Ved Guds Ånde bliver der Is, Vandfladen lægges i Fængsel.

 Skyarna lastar han ock med väta  och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

Så fylder han Skyen med Væde, Skylaget spreder hans Lys;

 De måste sväva än hit, än dit,  alltefter hans rådslut och de uppdrag de få,  vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

det farer hid og did og bugter sig efter hans Tanke og udfører alt, hvad han byder, på hele den vide Jord,

 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord,  än är det med nåd som han låter dem komma.

hvad enten han slynger det ud som Svøbe, eller han sender det for at velsigne.

 Lyssna då härtill, du Job;  stanna och betänk Guds under.

Job du må lytte hertil, træd frem og mærk dig Guds Underværker!

 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång  och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

Fatter du, hvorledes Gud kan magte dem og lade Lys stråle frem fra sin Sky?

 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt,  den Allvises underbara verk?

Fatter du Skyernes Svæven, den Alvises Underværker?

 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta,  när han låter jorden domna under sunnanvinden?

Du, hvis Klæder ophedes, når Jorden døser ved Søndenvind?

 Kan du välva molnhimmelen så som han,  så fast som en spegel av gjuten metall?

Hvælver du Himlen sammen med ham, fast som det støbte Spejl?

 Lär oss då vad vi skola säga till honom;  för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

Lær mig, hvad vi skal sige ham! Intet kan vi få frem for Mørke.

 Ej må det bebådas honom att jag vill tala.  Månne någon begär sitt eget fördärv?

Meldes det ham, at jeg taler? Siger en Mand, at han er fra Samling?

 Men synes icke redan skenet?  Strålande visar han sig ju mellan skyarna,  där vinden har gått fram och sopat dem undan.

Og nu: Man ser ej Lyset, skygget af mørke Skyer, men et Vejr farer hen og renser Himlen,

 I guldglans kommer han från norden.  Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

fra Norden kommer en Lysning. Over Gud er der frygtelig Højhed,

 den Allsmäktige kunna vi icke fatta,  honom som är så stor i kraft,  honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

og den Almægtige finder vi ikke. Almægtig og rig på Retfærd bøjer han ikke Retten;

 Fördenskull frukta människorna honom;  men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

derfor frygter Mennesker ham, men af selv kloge ænser han ingen.