Job 10

 Min själ är led vid livet.  Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,  jag vill tala i min själs bedrövelse.

Stýště se duši mé v životě mém, vypustím nad sebou naříkání své, mluviti budu v hořkosti duše své.

 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;  låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Dím Bohu: Neodsuzuj mne, oznam mi, proč se nesnadníš se mnou?

 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,  medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Jaký máš na tom užitek, že mne ssužuješ, že pohrdáš dílem rukou svých, a radu bezbožných osvěcuješ?

 Har du då ögon som en varelse av kött,  eller ser du såsom människor se?

Zdali oči tělesné máš? Zdali tak, jako hledí člověk, ty hledíš?

 Är din ålder som en människas ålder,  eller äro dina år såsom en mans tider,

Zdaž jsou jako dnové člověka dnové tvoji, a léta tvá podobná dnům lidským,

 eftersom du letar efter missgärning hos mig  och söker att hos mig finna synd,

Že vyhledáváš nepravosti mé, a na hřích můj se vyptáváš?

 du som dock vet att jag icke är skyldig,  och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

Ty víš, žeť nejsem bezbožný, ačkoli není žádného, kdo by mne vytrhl z ruky tvé.

 Dina händer hava danat och gjort mig,  helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Ruce tvé sformovaly mne, a učinily mne, a teď pojednou všudy vůkol hubíš mne.

 Tänk på huru du formade mig såsom lera;  och nu låter du mig åter varda till stoft!

Pamětliv buď, prosím, že jsi mne jako hlinu učinil, a že v prach zase obrátíš mne.

 Ja, du utgöt mig såsom mjölk,  och såsom ostämne lät du mig stelna.

Zdalis mne jako mléka neslil, a jako syření neshustil?

 Med hud och kött beklädde du mig,  av ben och senor vävde du mig samman.

Kůží a masem přioděl jsi mne, a kostmi i žilami spojils mne.

 Liv och nåd beskärde du mig,  och genom din vård bevarades min ande.

Života z milosrdenství udělil jsi mi, přesto navštěvování tvé ostříhalo dýchání mého.

 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,  jag vet att du hade detta i sinnet:

Ale toto skryl jsi v srdci svém; vím, žeť jest to při tobě.

 om jag syndade, skulle du vakta på mig  och icke lämna min missgärning ostraffad.

Jakž zhřeším, hned mne šetříš, a od nepravosti mé neočišťuješ mne.

 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!  Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,  jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Jestliže jsem bezbožný, běda mně; pakliť jsem spravedlivý, ani tak nepozdvihnu hlavy, nasycen jsa hanbou, a vida trápení své,

 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig  och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

Kteréhož vždy více přibývá. Honíš mne jako lev, a jedno po druhém divně se mnou zacházíš.

 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram  och alltmer låta mig känna din förtörnelse;  med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Obnovuješ svědky své proti mně, a rozmnožuješ rozhněvání své na mne; vojska jedna po druhých jsou proti mně.

 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?  Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Proč jsi jen z života vyvedl mne? Ó bych byl zahynul, aby mne bylo ani oko nevidělo,

 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;  från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

A abych byl, jako by mne nikdy nebylo, z života do hrobu abych byl vnesen.

 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,  lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Zdaliž jest mnoho dnů mých? Ponechejž tedy a popusť mne, abych maličko pookřál,

 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,  bort till mörkrets och dödsskuggans land,

Prvé než odejdu tam, odkudž se zase nenavrátím, do krajiny tmavé, anobrž stínu smrti,

 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,  dit där dödsskugga och förvirring råder,  ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

Do krajiny, pravím, tmavé, kdež jest sama mrákota stínu smrti, a kdež není žádných proměn, ale sama pouhá mrákota.