Psalms 139

För sångmästaren; av David; en psalm.  HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.

Zborovođi. Davidov. Jahve, proničeš me svega i poznaješ,

 Evad jag sitter eller uppstår, vet du det;  du förstår mina tankar fjärran ifrån.

ti znaš kada sjednem i kada ustanem, izdaleka ti već misli moje poznaješ.

 Evad jag går eller ligger, utforskar du det,  och med alla mina vägar är du förtrogen.

Hodam li ili ležim, sve ti vidiš, znani su ti svi moji putovi.

 Ty förrän ett ord är på min tunga,  se, så känner du, HERRE, det till fullo.

Riječ mi još nije na jezik došla, a ti, Jahve, sve već znadeš.

 Du omsluter mig på alla sidor  och håller mig i din hand.

S leđa i s lica ti me obuhvaćaš, na mene si ruku svoju stavio.

 En sådan kunskap är mig alltför underbar;  den är mig för hög, jag kan icke begripa den.

Znanje to odveć mi je čudesno, previsoko da bih ga dokučio.

 Vart skall jag gå för din Ande,  och vart skall jag fly för ditt ansikte?

Kamo da idem od duha tvojega i kamo da od tvog lica pobjegnem?

 Fore jag upp till himmelen, så är du där,  och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

Ako se na nebo popnem, ondje si, ako u Podzemlje legnem, i ondje si.

 Toge jag morgonrodnadens vingar,  gjorde jag mig en boning ytterst i havet,

Uzmem li krila zorina pa se naselim moru na kraj

 så skulle också där din hand leda mig  och din högra hand fatta mig.

i ondje bi me ruka tvoja vodila, desnica bi me tvoja držala.

 Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig  och ljuset bliva natt omkring mig»,

Reknem li: "Nek' me barem tmine zakriju i nek' me noć umjesto svjetla okruži!" -

 så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig,  natten skulle lysa såsom dagen:  ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.

ni tmina tebi neće biti tamna: noć sjaji kao dan i tama kao svjetlost.

 Ty du har skapat mina njurar,  du sammanvävde mig i min moders liv.

Jer ti si moje stvorio bubrege, satkao me u krilu majčinu.

 Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart;  ja, underbara äro dina verk,  min själ vet det väl.

Hvala ti što sam stvoren tako čudesno, što su djela tvoja predivna. Dušu moju do dna si poznavao,

 Benen i min kropp voro icke förborgade för dig,  när jag bereddes i det fördolda,  när jag bildades i jordens djup.

kosti moje ne bjehu ti sakrite dok nastajah u tajnosti, otkan u dubini zemlje.

 Dina ögon sågo mig, när jag ännu knappast var formad;  alla mina dagar blevo uppskrivna i din bok,  de voro bestämda, förrän någon av dem hade kommit.

Oči tvoje već tada gledahu djela moja, sve već bješe zapisano u knjizi tvojoj: dani su mi određeni dok još ne bješe ni jednoga.

 Huru outgrundliga äro icke för mig dina tankar, o Gud,  huru stor är icke deras mångfald!

Kako su mi, Bože, naumi tvoji nedokučivi, kako li je neprocjenjiv zbroj njihov.

 Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden;  när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.

Da ih brojim? Više ih je nego pijeska! Dođem li im do kraja, ti mi preostaješ!

 Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga!  Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig,

De, istrijebi, Bože, zlotvora, krvoloci nek' odstupe od mene!

 de som tala om dig med ränker i sinnet,  de som hava bragt dina städer i fördärv!

Jer podmuklo se bune protiv tebe, uzalud se dižu tvoji dušmani.

 Skulle jag icke hata dem som hata dig, HERRE?  Skulle jag icke känna leda vid dem som stå dig emot?

Jahve, zar da ne mrzim tvoje mrzitelje? Zar da mi se ne gade protivnici tvoji?

 Jag hatar dem med starkaste hat;  ja, mina fiender hava de blivit.

Mržnjom dubokom ja ih mrzim i držim ih svojim neprijateljima.

 Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta;  pröva mig och känn mina tankar,

Pronikni me svega, Bože, srce mi upoznaj, iskušaj me i upoznaj misli moje:

 och se till, om jag är stadd på en olycksväg,  och led mig på den eviga vägen.

pogledaj, ne idem li putem pogubnim i povedi me putem vječnim!