Job 32

Heoi mutu ake te whakahoki kupu a enei tangata tokotoru ki a Hopa, no te mea he tika ia ki tona nei whakaaro.

De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

Na kua mura te riri o Erihu tama a Parakere Puti, no te whanau i a Rame: mura ana tona riri ki a Hopa, no te mea ki tana tika rawa ia i te Atua.

Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

I mura ano tona riri ki ona hoa tokotoru, no te mea kihai i kitea e ratou he kupu hei whakahokinga atu, heoi kei te whakahe ano ratou i a Hopa.

och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

Na i tatari a Erihu kia korero ia ki a Hopa, no te mea he kaumatua ake ratou i a ia.

Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

A, no te kitenga o Erihu kahore he kupu i nga mangai o aua tangata tokotoru hei whakahokinga atu, mura ana tona riri.

Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

Na ka oho a Erihu tama a Parakere Puti, ka mea, He taitamariki ahau, ko koutou ia he koroheke rawa; koia ahau i hopohopo ai, i wehi ai ki te whakaatu i toku whakaaro ki a koutou.

Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade;  Ung till åren är jag,  I däremot ären gamla.  Därför höll jag mig tillbaka och var försagd  och lade ej fram för eder min mening.

I mea ahau, Ma nga ra te korero, ma nga tau kua maha e whakaatu te whakaaro nui.

 Jag tänkte: »Må åldern tala,  och må årens mängd förkunna visdom.»

Otiia he wairua ano to te tangata, na te manawa ano o te Kaha Rawa ratou i whai mahara ai.

 Dock, på anden i människorna kommer det an,  den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

Ko nga tangata nunui, kahore o ratou whakaaro nui, ko nga kaumatua, kahore e matau ki te whakawa.

 Icke de åldriga äro alltid visast,  icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

Koia ahau i mea ai, Whakarongo ki ahau; ka whakakite hoki ahau i toku whakaaro.

 Därför säger jag nu: Hör mig;  jag vill lägga fram min mening, också jag.

Nana, i tatari ahau ki a koutou kupu; i whai taringa atu ki o koutou whakaaro mohio i a koutou e rapu kupu ana.

 Se, jag väntade på vad I skullen tala,  jag lyssnade efter förstånd ifrån eder,  efter skäl som I skullen draga fram.

Nana, mahara tonu atu ahau ki a koutou, a kihai tetahi o koutou i whakaatu i te he o Hopa, i whakahoki kupu ranei ki ana korero.

 Ja, noga aktade jag på eder.  Men se, ingen fanns, som vederlade Job,  ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

Kei mea koutou, Kua kitea e matou te mohio, na te Atua ia i turaki, ehara i te tangata.

 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet;  Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

Na kihai ana kupu i anga mai ki ahau; e kore ano tana e utua e ahau ki a koutou kupu.

 Skäl mot min mening har han icke lagt fram,  ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

Porahurahu kau ana ratou, kore ake a ratou kupu whakahoki: mutu ake a ratou korero.

 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer,  målet i munnen hava de mist.

Kia tatari ahau, no te mea kahore ratou e korero, no te mea e tu kau ana ratou, kahore e whakahoki atu?

 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga,  då de stå där och ej mer hava något svar!

Me korero atu hoki e ahau aku kupu, maku ano e whakaatu toku whakaaro.

 Nej, också jag vill svara i min ordning,  jag vill lägga fram min mening, också jag.

Ki tonu hoki ahau i te korero; e akiakina ana ahau e te wairua i roto i ahau.

 Ty, fullt upp har jag av skäl,  anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

Nana, ko toku kopu rite tonu ki te waina kahore nei ona putanga; ki te ipu hou e tata ana ia te pakaru.

 Ja, mitt inre är såsom instängt vin,  likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

Me korero ahau, kia ta ai toku manawa; ka puaki toku mangai, ka whakahoki kupu ahau.

 Så vill jag då tala och skaffa mig luft,  jag vill upplåta mina läppar och svara.

Na kaua ahau e whakapai ki te kanohi tangata; e kore hoki ahau e hoatu ingoa whakapaipai ki te tangata.

 Jag får ej hava anseende till personen,  och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

Kahore hoki ahau e mohio ki te whakapati; penei kua riro wawe ahau i toku Kaihanga.

 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord;  huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!