Job 10

از زندگی سیر شده‌ام، بنابراین می‌خواهم از زندگی تلخ و زار خود ناله و شکایت کنم.

 Min själ är led vid livet.  Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,  jag vill tala i min själs bedrövelse.

خدایا محکومم مَکن. به من بگو چه گناهی کرده‌ام؟

 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;  låt mig veta varför du söker sak mot mig.

آیا رواست که به من ظلم نمایی، از مخلوق خود نفرت کنی و طرفدار نقشه‌های گناهکاران باشی؟

 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,  medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

آیا تو همه‌چیز را مانند ما می‌بینی؟

 Har du då ögon som en varelse av kött,  eller ser du såsom människor se?

آیا زندگی تو مانند زندگی ما کوتاه است

 Är din ålder som en människas ålder,  eller äro dina år såsom en mans tider,

پس چرا تمام گناهان مرا می‌شماری و تمام خطاهایم را رقم می‌زنی؟

 eftersom du letar efter missgärning hos mig  och söker att hos mig finna synd,

خودت می‌دانی که من خطایی نکرده‌ام و کسی نمی‌تواند مرا از دست تو نجات بدهد.

 du som dock vet att jag icke är skyldig,  och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

تو مرا با دست خود آفریدی و شکل دادی و اکنون می‌خواهی با همان دست مرا هلاک سازی.

 Dina händer hava danat och gjort mig,  helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

به‌خاطر داشته باش که تو مرا از گل ساختی و دوباره به خاک برمی‌گردانی.

 Tänk på huru du formade mig såsom lera;  och nu låter du mig åter varda till stoft!

تو به پدرم نیرو بخشیدی تا در رحم مادر تولیدم کند و در آنجا مرا نشو و نما دادی.

 Ja, du utgöt mig såsom mjölk,  och såsom ostämne lät du mig stelna.

با پوست و گوشت پوشاندی و استخوانها و رگ و پی مرا به هم بافتی.

 Med hud och kött beklädde du mig,  av ben och senor vävde du mig samman.

به من زندگی دادی و از محبّت بی‌پایانت برخوردارم کردی و از روی احسان زندگی مرا حفظ نمودی.

 Liv och nåd beskärde du mig,  och genom din vård bevarades min ande.

امّا اکنون می‌دانم که در تمام اوقات تو مخفیانه نقشه‌ می‌کشیدی تا به من صدمه بزنی.

 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,  jag vet att du hade detta i sinnet:

تو مراقب من بودی تا گناهی بکنم و تو از بخشیدنم خودداری نمایی.

 om jag syndade, skulle du vakta på mig  och icke lämna min missgärning ostraffad.

هرگاه گناهی از من سر بزند بلافاصله مرا جزا می‌دهی، امّا اگر کار درستی بکنم خیری نمی‌بینم. شخص بدبخت و بیچاره‌ای هستم.

 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!  Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,  jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

اگر سرم را بلند کنم، مانند شیری به من حمله می‌کنی و با آزار دادن من قدرت خود را نشان می‌دهی.

 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig  och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

تو همیشه علیه من شاهد می‌آوری و خشم تو بر من هر لحظه زیادتر می‌شود و ضربات پی‌درپی بر من وارد می‌‌کنی.

 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram  och alltmer låta mig känna din förtörnelse;  med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

چرا مرا از رحم مادر به دنیا آوردی؟ ای کاش می‌مُردم و چشم کسی مرا نمی‌دید.

 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?  Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

مثل اینکه هرگز به دنیا نیامده بودم، از رحم مادر مستقیم به گور می‌رفتم.

 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;  från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

از زندگی من چیزی باقی نمانده است، پس مرا به حال خودم بگذار تا دمی آسوده باشم.

 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,  lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

بزودی از دنیا می‌روم و راه بازگشت برایم نیست.

 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,  bort till mörkrets och dödsskuggans land,

به جایی می‌روم که تاریکی و ظلمت و هرج و مرج حکم فرماست و خود روشنی هم تاریکی است.

 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,  dit där dödsskugga och förvirring råder,  ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.